Arlo Parks empatiska pop är smått sensationell
Publicerad 2021-01-29
ALBUM I midvinterpandemin kommer Arlo Parks paradoxalt upplyftande sånger om ångest som en vän blixt från grå himmel.
Debutalbumet är årets hittills bästa.
Arlo Parks
Collapsed in sunbeams
Transgressive/Pias
POP Med jämna mellanrum har det kommit brittiska artister med en särskild förmåga att förvandla grådask till skimmer. Ray Davies, Paul Weller, Jarvis Cocker, Mike Skinner, Alex Turner, Lily Allen.
20-åriga Arlo Parks från Hammersmith i västra London sällar sig till den skaran. ”Black dog” var en av fjolårets bästa singlar. Döpt efter Winston Churchills metafor för depression skrevs den till en vän som gick bort i självmord. När Parks i texten föreslår att de två ska gå till affären på hörnet och köpa lite frukt – vadsomhelst för att få vännen ut genom dörren – slår det lika hårt som när Paul Weller sjöng om hundra ensamma hemmafruar som tryckte tomma mjölkflaskor till sina hjärtan i ”Town called Malice”.
Precis som en ung Weller har Parks redan tilldelats den uppfordrande titeln ”rösten för en generation”. Hon har utnämnts till musikens framtid av BBC, spelat in en Radiohead-cover med Phoebe Bridgers och kan räkna Billie Eilish och Michelle Obama till sina fans. I referensbiblioteket finns Frank Ocean och Sufjan Stevens, två av samtiden finaste röster. Albumtiteln är en rad ur Zadie Smiths roman ”Om skönhet” (Parks är bokmal, även Sylvia Plath dyker upp i texten till ”Eugene”, en sång om att som bisexuell bli kär i sin bästa kompis).
Lyriken är det som verkligen skiner på ”Collapsed in sunbeams”. Precis som Ocean alternerar Parks skickligt mellan vardagsdetaljer och ögonblicksbilder ur fantasin. Det börjar med en dikt om att mata katten och skära kronärtskockshjärtan. Texterna kretsar vidare kring att må så dålig att man glömmer äta lunch och tappar känseln i benen, men musiken är, tack vare sin ömsinta ton, paradoxalt upplyftande. Ta bara din medicin och ät lite mat. Det kommer bli bättre. Det som gör ont nu, kommer inte göra ont för alltid. Empatin är albumets aorta, den klappar rakt igenom de tolv spåren.
Parks placerar sina noveller om en ung generations lidande i samma moderna vardagsrum som gästande Clairo. Där möblerar hon med internetpop, jazz, lovers rock, försiktig funk och hemmagjorda beats. Även om The Cure och The Stone Roses susar förbi i bakgrunden är musiken så nutida att den nästan känns historielös. Den grunge-botten Parks delar med just Clairo och redan nämnda Bridgers gör den till en uppfriskande liten omstart av pophistorien.
”Collapsed in sunbeams” är ett bokslut över livets mest sensibla tid. Låtarna är baserade på de dagböcker Parks skrivit sedan hon var tretton. Känslan är att hon lyckats kapsla in hela sin tonårstid i ett snudd på perfekt album. Hon räds inte de stora frågorna, såsom blott ungdomen inte räds de stora frågorna. Albumet skulle förmodligen inte kunna ha gjorts vid någon annan tidpunkt i hennes liv.
Å andra sidan; Parks är ingen vanlig 20-åring. I ”Caroline” – en skildring av ett bråkande par på en busshållsplats vid Oxford Street – träder en mänsklig observatör av rang fram. Parks förstår vad det innebär att vara människa. Hon skriver om det på ett sätt som bara är möjligt just innan vuxenvärldens definitiva dis tar vid.
BÄSTA SPÅR: ”Black dog”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik