”Det finns en tro på människan i musiken”
Bröderna Gustaf och Viktor Norén släpper en skiva tillsammans – men de har INTE bildat en superduo
Publicerad 2020-04-24
Gustaf och Viktor Norén har gjort en skiva ihop.
Men bröderna vi känner från Mando Diao och Sugarplum Fairy är måna om att påpeka att de inte är ett band och inte satsar på en ny karriär som ”superduo”.
– Man kan väl säga att skivan föddes lite bakom vår egen rygg, säger Viktor Norén.
De var under många år ledare för varsitt framgångsrikt rockband men när Gustaf Norén spelade i Mando Diao och hans lillebror Viktor Norén hade sitt Sugarplum Fairy fanns det inte på kartan att de skulle göra musik tillsammans. För så beter sig ju inte rockband.
– Jag och Gustaf var jättenära i familjen när vi var små, vi lekte jämt. Sedan startade jag band och han band och då var det som att det plötsligt stod en mur mellan oss, berättar Viktor när jag träffar bröderna på Skeppsholmen i Stockholm, där de håller på att göra klart en akustisk version av sin nyligen släppta singel ”Rise again” i Benny Anderssons studio Riksmixningsverket.
Muren föll
Så fort Gustaf under uppmärksammade former lämnade Mando Diao för fem år sedan föll emellertid muren. Viktor ringde genast sin bror, Gustaf sjöng på första singeln med Viktors dåvarande projekt State Of Sound och sedan dess har de fortsatt att spela ihop.
Främst som en rent social aktivitet, precis som när de var små hemma i Borlänge-stadsdelen Kvarnsveden och lekte fram låtar tillsammans. Det var nämligen ont om skivor i det norénska hemmet så skulle det bli någon musik fick de göra den själva.
Gustaf minns:
– Mamma jobbade på ungdomsmottagningen, och hjälpte bland annat förstföderskor med amning. När jag fyllde sju-åtta år och skulle bjuda hela klassen på disco fanns det bara ett kassettband hemma och det var mammas blandband ”Amningshjälpen”. Så då dansade vi till Rod Stewarts ”Maggie May”, efter det var det amningstips i tre minuter och sedan kom nästa låt (skratt).
– Samtidigt hade vi väldigt mycket instrument. Pappa spelade fiol, piano och bas. Så det var väl den kombinationen som fick oss att börja leka musik, säger Viktor.
”Inte artist”
Gustaf är alltjämt mån om att påpeka att han sedan han lämnade både sitt band och Stockholm och flyttade hem till Dalarna – han bor i Borlänge och har en studio i Dala-Floda – inte längre är artist. Han har ägnat de senaste åren åt att jobba på kommunen, inom skolan och äldrevården och lära sig spela fiol med ett spelmanslag.
– Jag var i ett läge där det inte gick göra på något annat sätt. Men jag landade väldigt mjukt, och jag aldrig spelat så mycket musik som under de här fem åren när jag inte har varit musiker.
Parallellt har han fortsatt att leka musik även med Björn Olsson, mest känd som mångårig låtskrivarpartner till Håkan Hellström men även mannen som producerade flera av Mando Diaos skivor. Gustaf och Björn har skickat låtskisser och musikaliska idéer till varandra i över tio år, primärt för att det varit kul. När även Viktor involverades förra våren blev 20 låtar klara på bara en månad.
– Det händer någonting när det uppstår en kemi mellan personer, det är som att du blir dopad, säger Viktor.
– Så skivan föddes lite bakom vår egen rygg. Plötsligt såg vi en röd tråd och att låtarna sa någonting. Det fanns en mening bakom musiken. Då satte vi ihop det till en skiva som vi egentligen redan hade gjort och till och med börjat producera.
Bröderna poängterar flera gånger att det här inte är början på en ny ”karriär”, inte ett nytt band. Icke desto mindre är albumet ”Hymns to the rising sun”, som släpps i augusti, en utmärkt popskiva som på ett helt naturligt sätt lyckas blanda in både svensk folkton, house och Abba-dofter i de softa melodierna. Flera spår låter som potentiella radiohits.
Tro, hopp och helande
Genomgående teman är tro, hopp, förlåtelse och helande. De skiner så starkt i både text och musik att albumet närmast låter som gjort för den märkliga tid vi upplever just nu.
– Jag har de senaste åren känt att människan har slutat tro på sig själv, på något sätt. Det finns en negativ inställning till människan. Kan vi bara ha någon robot som gör det här kommer allting att bli bra. Man pratar om den mänskliga faktorn och mänskligt avtryck. Men hur kan du, som människa, lita på argumentet att människan är problemet? Så jag är stolt över är att det finns en tro på människan i musiken vi skriver. När vi sjunger om solen sjunger vi om mänsklig värme, säger Gustaf.
Ocoolt är en benämning som man verkligen ska bära som ett Stålmannen-märke på bröstet.
Positivism är ju annars ganska sällsynt i popmusik. Den ses inte sällan som något ocoolt.
– Men ocoolt är också en benämning som man verkligen ska bära som ett Stålmannen-märke på bröstet. För om det är någonting man behöver så är det det töntiga, ocoola, halvfärdiga, oklara. Det är en energi i att vara cool och tuff som man tar till när man är i ett känsligt läge. Coolheten är väldigt farlig, den sätter sig som en tagg i kroppen på en, säger Gustaf.
Han talar delvis av egen erfarenhet. När Mando Diao slog igenom i början av 00-talet var de ett av de kaxigaste band som svensk rockmusik någonsin har upplevt. Kängorna mot etablerade artistkollegor duggade tätt i intervjuerna.
”Egoism och alkoholism”
Många år senare var det också inte minst de många oskrivna reglerna för vad ett rockband får och inte får vara som fick Gustaf att lämna hela cirkusen.
– Om det gick att se alla andar och känslor med ögonen på backstageområdet på en Grammis-gala eller en energidryckssponsrad tysk rockfestival, om det gick att se all nervositet, ångest, egoism, alkoholism och alla dåliga samveten, då tror jag inte att någon skulle komma tillbaka dit.
En andra singel, ”Walk with you”, släpps i juni och om coronaviruset tillåter blir det en turné i sommar, med nya låtar men också lite folkmusik och några gamla Mando Diao- och Sugarplum Fairy-dängor. Bröderna gjorde en sådan sväng redan förra sommaren, primärt på mindre, natursköna platser, med några av Gustafs spelmansvänner i bandet och så långt från sponsrade festivaler som de kunde komma.
Och om albumet skulle råka bli en framgång tror de sig kunna hantera det också.
– Kraften i det här musikaliska uttrycket ligger jättemycket i att jag har varit lugn, stilla, försiktig, haft tålamod, alla de egenskaperna som jag när jag var ung inte värderade över huvud taget, säger Gustaf.
– Vi är mycket mer rotade nu, säger Viktor.
Fem bilder ur karriärerna
Mando Diao 2004
Gustaf: ”Där ser jag nöjd ut, där mår jag bra. Det folk ska veta om Mando är att vi är väldigt snälla, varma, glada, schyssta killar. Många var lite rädda för oss, vi var banlysta från hotell vi aldrig hade bott på och så där, men vi var snällast av alla egentligen. Efter att jag hoppade av har jag spelat med Samuel (Giers) och pratat med flera av de andra.”
Sugarplum Fairy 2008
Viktor: ”Det är alltid konstigt att se bilder på Krille (Kristian Gidlund, trummis som gick bort i cancer 2013), eftersom han känns så levande. Men det var väldigt kul i somras när Gustaf och jag åkte runt och sjöng ’Sweet Jackie’ igen. Den texten fick jag av Krille i skolkorridoren när jag gick i sjuan. Han var bara 14 när han skrev den. Han blev bara 29 år men levde verkligen hela sitt liv, mycket längre än många andra.” Gustaf: ”Han var en vis gammal man när han dog.”
Gustaf i filmen ”She’s wild again tonight” 2015
Gustaf: ”Den filmen tror jag har mycket med allt att göra, faktiskt. Jag skulle spela en parodi på mig själv.” Viktor: ”Och kom fram till att du var en.” Gustaf: ”Det var bland det obehagligaste jag gjort i hela mitt liv. Jag rakade av den där frisyren precis innan jag var med i ’Breaking news’, samma dag som jag slutade i Mando. Jag ville bara få bort allt som hade med filmen att göra.”
Viktor spelar huvudrollen i Green Day-musikalen ”American idiot” 2016
Viktor: ”Det där var otroligt kul, häftigt att sjunga med ensemblen och stor skillnad från att turnera med Sugarplum Fairy. Man var mycket mer slut efter en halvtimme på en rockklubb i Berlin än efter att ha kört två och en halv timme per kväll på Cirkus fyra dagar i veckan. ’American idiot’ var ett rum som jag hamnade i av en slump men jag är väldigt glad att jag gick in där.”
Gustaf gästar Viktors State Of Sound på ”Sommarkrysset” 2016
Viktor: ”Vi brukade sjunga ’Uti vår hage’ på konserterna den sommaren och jag tyckte att det var en bra idé att ha kransar på scen, men det blev otroligt komplicerat eftersom vi alltid måste leta upp en blomsterbutik för att fixa scenkläder.” Gustaf: Jag blir supersugen på att raka av mig håret när jag ser den bilden.”