Hypermodern mitt i livet-pop med Fever Ray
Uppdaterad 2023-03-12 | Publicerad 2023-03-10
ALBUM Tredje albumet med Fever Ray är en modern, rakt igenom engagerande och underhållande popskiva om kärlek och medelålderns vilsenhet.
Fever Ray
Radical romantics
Rabid/Border
POP Kontraster har alltid varit en vital grundingrediens i Karin Dreijers skapande, från indierocken med Honey Is Cool på 90-talet över den internationellt stilbildande elektroniska popen med The Knife på 00-talet till den mer personligt utforskande musik som den Stockholmsbaserade artisten gör under namnet Fever Ray.
Det råa och hårda har aldrig långt till det söta och mjuka. Det naivt storögda lever ständigt parallellt med det livsvisa och intellektuellt grundade.
Nu har Dreijer hunnit fylla 47 och under några år av pandemi tvingats stanna upp, ta det lugnt och reflektera på ett sätt som kändes lika nytt som välbehövligt.
”Radical romantics”, det tredje Fever Ray-albumet sedan den självbetitlade debuten 2009 och uppföljaren till sex år gamla ”Plunge”, är inte bara skivan som i fyra spår återförenar Dreijer med The Knife-brodern Olof Dreijer utan också lyfter in kontrasterna i en eftertänksam medelålder, där insikterna om att livet är kort – ”what if I die with this song inside?” som en nyckelrad lyder i ”Kandy” – och framför allt kärlekens komplexitet blir centrala teman.
Parat med ett sällsynt dynamiskt elektroniskt bombardemang och en delvis återvunnen känsla för pop blir det en sällsynt emotionell och fascinerande cocktail. Att försöka börja skriva den här texten tar alldeles för lång tid eftersom skivan ständigt avtäcker nya sidor.
Dreijer är både elektrofuturisten längst framme vid kanten i ”New utensils” och den frustrerade tonårsföräldern som i ”Even it out” släpper loss förbjudna tankar om skoningslös hämnd när ena barnet blivit mobbat i skolan.
Rösten pendlar frånt tunt och ljust till processat mörkt. Lyriken kastar sig mellan den trevande kärlekens sårbarhet i ”Carbon dioxide” och ren, dallrande lust i ”Shiver”, för att däremellan landa i förlösande lättsamma rader som ”west coast is the best coast”.
Förutom de fyra inledande låtarna producerade ihop med Olof släpper Dreijer in Atticus Ross och Trent Reznor från Nine Inch Nails för att addera laddad industriell tyngd, inte minst i den mäktiga ”North”.
”Looking for a ghost”, med den karaktäristiska dreijerska fäblessen för karibiskt färgade rytmer, är en annan höjdpunkt och tillika återförening från förra albumet med portugisiska producenten Nídia.
Även experimentella brittiska artisten Vessel dyker upp, liksom svenska producenterna Johannes Berglund, Peder Mannerfelt och Pär Grindvik.
Men som alltid med Fever Ray känns visionen rakt igenom som Dreijers egen, på det där sällsynta sättet som det bara gör hos de allra främsta kreatörerna.
Sannolikt krävs det också den sortens multiartist för att gå i land med finalnumret ”Bottom of the ocean”, sju minuter av vibrerande atmosfär där allt som sjungs är ett stort antal ”oh”.
”Radical romantics” är något så unikt som en hypermodern, rakt igenom engagerande och underhållande popskiva om den sortens vilsenhet som tenderar att drabba en tänkande och reflekterande människa mitt i livet, när vetskapen landar om att erfarenheterna möjligen har gjort en lugnare men inte nödvändigtvis så mycket klokare.
Frågar ni mig är det ett av årets album redan nu.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik