”Med mörkret kom lugnet”

Comebackaktuella Anna Ternheim fick skrivkramp i New York men i kyliga Sverige kom inspirationen

Efter sex år i New York kom skrivkrampen.

Anna Ternheim fick inte ihop den nya skivan och funderade på att byta bana – och söka jobb på en bar.

– Det kom ingenting. Då måste man jobba annars blir man tokig. Jag började leta ströjobb och googla kvällskurser, säger hon.

Det har varit tyst från Anna Ternheim i fyra år. Förra skivan spelade den New York-­boende sångerskan in i Nashville, men den här gången krävdes det en höst i Stockholm för att förlösa kreativiteten.

– Jag har inte grävt ner mig under de här åren som gått. Jag har skrivit musik för film och tv, men inte jobbat som artist. Då syns man inte och då undrar folk varför man håller sig undan, säger hon.

Skrev i källarlokal

Vi träffas på Södra teatern på Mosebackes höjder en ovanligt vacker novemberdag. Anna Ternheim vänder ansiktet mot solen och beklagar att hon måste tillbringa dagen inomhus med intervjuer. Förra hösten tillbringade hon i en källarlokal i centrala Stockholm, där hon ensam skrev ihop låtarna till nya albumet ”For the young”.

– Det var ett rum med vita väggar och en stor flygel i mitten som jag kunde sitta och spela på. Rummet hade bra energi. Eftersom det var en källarlokal så kunde man lätt stänga ute världen och koncentrera sig, gå in i det man höll på med. Jag cyklade dit varje morgon och skrev. I New York blev det för mycket kaos, jag fick inte ihop det. Med kylan och mörkret kom lugnet, säger hon.

Hon har en fot på varje kontinent, med lägenhet i både Stockholm och New York. Vid nyår hade hon tio färdigskrivna låtar, men inspirationen och viljan att spela in uteblev fortfarande. Som en kontrast till mörkret bestämde hon sig för att lämna det välbekanta och bosätta sig i Buenos Aires ett tag. En stad där hon inte kände någon och inte kunde språket.

Läste spanska

– Jag visste inte hur jag skulle spela in skivan och jag har alltid vetat att jag vill tillbringa mer tid i Sydamerika. Jag tog min dator, min gitarr, min kamera och mina springskor. Jag kunde ingen spanska utan tänkte att jag måste ju kunna kommunicera så jag läste en spanskakurs. Det var som att aktivera en del av hjärnan man inte använt på länge.

Skivan ”The night visitor” som kom 2011 spelades in i Nashville. Den hyllades av kritiker och ansågs bryta av från Ternheims tre tidigare skivor, även om countryinfluenserna inte var uppenbara. När arbetet med den nya skivan inleddes valde man ändå att spela in i New York, med producenten Andreas Dahlbäck som hon samarbetat med på sitt debutalbum samt den efterföljande ”Separation road”.

– Det är en ton som har funnits på mina tidigare skivor. Fastän vi spelade in i New York var det som att jag letade mig tillbaka till samma sätt att jobba. Jag har skrivit mycket med andra människor senaste åren. Det har varit kul, men samtidigt så ville jag hitta min egen ton igen, det jag bottnar i. Trots att vi spelade in i USA så har skivan ett svenskt vemod över sig.

Letade ströjobb

Anna Ternheim är 37 år och debuterade som artist 2004. I samma veva hoppade hon av första terminen på Arkitekthögskolan för att satsa på musiken. Det här albumet blir det femte i ordningen, men det hade mycket väl kunnat ta stopp på vägen, erkänner hon utan omsvep.

– Det kom ingenting. Jag tror att jag bara kände för att komma ut bland människor. Bryta isoleringen i att sitta och skriva och få göra något med händerna.

New York skavde, hon började googla kvällskurser, leta strö- eller restaurangjobb.

– Jag kom aldrig så långt att jag hoppade på något sådant, men det skulle inte vara konstigt i framtiden om jag började jobba med något annat. Snarare tvärtom, det är ju ännu mer konstigt att under ett helt liv bara skriva och få ur sig musik. Man måste uppleva något annat eller lämna den världen ett tag. Den är ju rätt speciell.

Missat contryvurmen

När Anna Ternheim fann sitt Nashville 2011 hade hon inte, som många av de svenska artister som besöker Jills veranda, älskat countrymusik sedan barnsben. Den countryvurm som uppstått i Sverige i svallvågorna av SVT-produktionen har helt gått henne förbi.

– Jag har ju inte bott här i Sverige så jag har helt missat den här Nashville-vurmen. Nu är det som ett andra hem, det är nästan enklare att spela in och jobba där för mig än i New York. Jag har spelat in musik där som inte är släppt och jag hoppas att jag kommer att göra fler skivor där i framtiden.

Har du fått någon förfrågan om att medverka i ”Jills ­veranda”?

– Det vet jag inte, har jag det? säger Anna till pr-manager Annele Hencz som närvarar vid intervjun.

– De är intresserade, men det har varit ganska högt tryck på att få vara med i programmet. Men det finns absolut med på kartan, Jill älskar dig, säger hon.

”Levt nomadliv”

På frågan om vad som känns mest hemma, New York eller Stockholm, och vart det bär av i framtiden vill inte Anna Ternheim ge några raka besked.

– De senaste åtta åren har jag snarare levt ett nomadliv än varit rotad och fast på någon punkt. Det är ju så livet ser ut och det funkar bra nu, sedan får vi se hur länge det varar. Jag älskar att ha friheten att kunna flytta mig. Baksidan med det är att man inte får rötter någonstans och det kan kännas jobbigt i perioder. Men det är svårt att få allt.

Fakta

Namn: Anna Alexandra Ternheim. Ålder: 37. Familj: Ja. Bor: Lägenheter i Stockholm och New York. Inkomst: 300 100 kronor (fastställd förvärvsinkomst 2013).

Om USA-­genombrottet­ som uteblev

– Jag har släppt mina skivor och turnerat i USA. Inte jättemycket, men det är svårt. Man vet aldrig vart musiken kommer att hitta hem någonstans. Det var ganska mycket svenskt just i New York för några år sedan, men nu känns det som att alla svenskar drar till LA. Jag flyttade inte dit för musiken utan för att jag trivs så bra. Jag har kunnat släppa min musik och spela in mina två senaste skivor där, men jag turnerar främst i Europa. Jag får även besöka många platser på grund av musiken, till exempel var jag i Kina förra våren, det trodde jag aldrig att någon där skulle lyssna på min musik.

Om att publiken vill höra ”Shoreline”

helskärm

– Det gör mig ingenting att de önskar just den låten. Jag blir inte trött av att spela låtar live, men jag sitter ju inte och repar den hemma. Jag tycker fortfarande att den är fin. De som inte har lyssnat på mina skivor och inte har koll kan önska den ibland, den blev ju en så stor hit. På festivaler eller i andra sammanhang med människor som av en händelse ser mig spela är det en tacksam låt, men de som går på mina egna konserter är oftast bekanta med min övriga låtkatalog.