Greta Van Fleet gör stabil Zeppelin-rock
Publicerad 2018-10-19
ALBUM Greta Van Fleet är väldigt begåvade på att låta som Led Zeppelin. Men de räddar knappast rocken.
Greta Van Fleet
Anthem of the peaceful army
Lava/Republic/Universal
ROCK På rätt många håll har Greta Van Fleet det senaste året hyllats som rockens potentiella räddare. Hemma i USA är kvartetten från Frankenmuth, Michigan ett av de allra hetaste nya namnen och även här har ryktet vuxit snabbt.
Debutspelningen på svensk mark skulle ha ägt rum på Berns i Stockholm den 4 november men fick snabbt flyttas upp till mer än dubbelt så stora Annexet.
Vad handlar då hypen om? Jo, fyra snygga killar runt 20 som är väldigt bra på att låta som Led Zeppelin.
Jag är långt ifrån först med att påpeka att de låter väldigt mycket som Led Zeppelin, och en mängd tyckare har redan ryckt ut till bandets försvar: ”Jo, men de låter allt lite som en del andra 70-talsband också.” ”De är långt ifrån det enda band som lånat från Led Zeppelin.” ”Led Zeppelin snodde minsann själva massor från gammal blues.” ”Det finns inga andra band man kan se live i dag som låter som Led Zeppelin.”
Det verkar finnas en ganska stor falang gubbar som är själaglada över att det äntligen kommer ett nytt ungt band med gitarr, bas, trummor, en ylande sångare och alla reglage på max som faktiskt får speltid i radio. Tänk om det faktiskt är så att rocken inte är död, trots allt.
Gubbarna förenas med en ung generation som upplever Greta Van Fleet som något nytt, ett rockband för deras egen generation i stället för alla gamlingar som riffar sig runt på arenor och tar så mycket för biljetterna att bara äldre fans har råd att gå.
Det finns alltid ett värde i att det kommer unga artister och tolkar om rockhistorien på sitt sätt. Led Zeppelins eget sätt att sätta brittisk blytyngd på gammal amerikansk blues och para det med folkmusik är ett av de första riktigt lyckade exemplen.
I slutet av 80-talet kom Stone Roses och tvinnade ihop psykedelisk 60-talspop med den sortens moderna dansbeats som då vibrerade i hemstaden Manchester.
Strax efter millennieskiftet fick vi The Strokes och Franz Ferdinand som tog sig an det sena 70-talets new wave-rock med den fria blick som man bara kan få av att upptäcka något i efterhand.
För att inte tala om den sprakande återanvändningskultur som finns inom hiphop och r’n’b.
Det är så musik utvecklas.
Och givetvis finns det alltid en risk i att någon som har lyssnat på band som Zeppelin, Cream och Neil Young i över 30 år just därför inte hör vad som är nytt i detta.
Men hur mycket jag än spelar debutalbumet ”Anthem of the peaceful army” (fjolårets åttaspårsplatta ”From the fires” räknas som en dubbel-ep) kommer jag inte ifrån att det här är Led Zeppelin-rock, varken mer eller mindre, om än rätt begåvad sådan.
Sångaren Joshua Kiszka har helt uppenbart stått ganska många timmar framför spegeln och försökt få till Robert Plants brittiska mix av falsettvrålande sexgud och luttrad bluesman. Tvillingbrodern Jacob Kiszka erkänner villigt att Jimmy Page är en stor gitarrinfluens, om än inte den enda. Lillebrorsan Sam Kiszka och kompisen Danny Wagner är väldigt skickliga på att lägga samma sorts släpande betonggroove i botten med bas och trummor som John Paul Jones och John Bonham.
Och vi behöver bara komma en liten bit in i första låten ”Age of man” innan Joshua Kiszka sjunger om ”the land of ice and snow”. ”Babe” gillar han att sjunga också.
Det är väl utförd rockmusik. Jag har inte tråkigt när jag lyssnar. Kiszka-bröderna skriver gedigna melodier och besitter en naturlig fallenhet för explosiv dynamik. Dessutom lyckas texterna åtminstone emellanåt ta sig bortom Robert Plants kanske inte alltid så väl åldrade mix av brunstblues och sagoflum och ha en lite mer samtida utblick.
Och deras videor visar upp ett band med så mycket hunger att jag inte finner någon anledning att tvivla på allehanda rapporter om att de ska vara något speciellt live. Joshua Kiszka har solklar stjärnkarisma.
Så Greta Van Fleet fyller säkert en funktion. Det är självklart roligare att gå och se fyra kids spela den här sortens musik i en konserthall än att se gruppen Led Zeppelin Jam på en pub i Köpenhamn.
Men det finns ganska lite här som motiverar att Greta Van Fleet skulle vara rockens räddning eller på något sätt bidra med något ”viktigt”.
De är visserligen unga och har alla möjligheter att utveckla sitt sound till något mer eget och angeläget framöver, men frågan är hur skivbolaget ser på den sortens resa när det har visat sig vara så här lukrativt att måla in sig Zeppelin-hörnet.
BÄSTA SPÅR: ”Lover, leaver”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik