Måns Zelmerlöw fixar kul och säker julshow
Publicerad 2019-12-01
JULSHOW Måns Zelmerlöw är förstås klippt och skuren för att ta hand om den mix av tradition och elegans som Grands julshow verkar vilja vara.
Och det blir onekligen mycket show, men möjligen lite lite jul.
Måns Zelmerlöw: ”The Grand wonderland show”
Premiär: Grand Hôtel, Stockholm. Publik: 485 (utsålt). Längd: 84 minuter. Bäst: ”Jag drömmer om en jul naken” och ”Sverige”. Sämst: Somliga av de egna låtarna är lite opersonliga.
Julshowen på Grand Hôtel har med åren utvecklats till något av ett prestigeuppdrag för våra folkligaste artister. De senaste åren är det Charlotte Perrelli, Brolle, Niklas Strömstedt och Linnea Henriksson som har fått äran.
När Måns Zelmerlöw i somras avslöjade att han skulle ta hand om showandet i år nämnde han att det var något som länge stått på hans ”bucket list”.
Vilket går att förstå då Zelmerlöw och hela hans artisteri är som gjort för den sortens Las Vegas light-show som passar allra bäst på Vinterträdgårdens scen, när julbord ska ätas och publiken vill ha sin julstämning både lite elegant och lagom traditionellt hemvävd.
Det är precis i den skarven 33-åringen från Lund trivs allra bäst, och även om konkurrensen kanske inte är mördande finns det i princip ingen i Sverige som slår Måns Zelmerlöw på den domänen.
I rollen som estradör, värd och allmänt feelgoodansvarig är han urtrygg.
Så också i kväll, när han med ledig komisk tajming drar anekdoter om sina svenskbelgiskdanska kulturkrocksjular som barn, eller när han gör Busungarnas gamla ”Tomten jag vill ha en riktig jul” i rat pack-version.
För att inte tala om när han självironiskt bygger om ”White Christmas” till ”Jag drömmer om en jul naken”, apropå på den där reklamfilmen med hästen.
All heder också till att han i den här sortens sammanhang väljer att adressera att det är den 30 november och hur mycket han på det här datumet brukade skämmas över nynazisternas demonstrationer hemma i Lund. Men hur stolt han var när de upphörde, för att folk gjorde motstånd.
Sedan följer han upp med en akustisk, fint sordinerad version av Kents ”Sverige” som blir kvällens i särklass starkaste stund.
I andra halvan växlar ”The Grand wonderland show” över till en mix av hitkavalkad och Zelmerlöws egna favoriter från de egna skivorna. Det drar från habil soulpop till lightreggae till rätt umbärliga powerballader, och man får emellanåt kämpa med engagemanget. Sedan bjuder han in artisten Dotter för en kul duett och levererar väldramatiserat klimax med schlagerbomberna ”Cara mia” och ”Heroes”.
I den finalen får vi till Måns Zelmerlöw i sin bästa form, även om han kanske lite för lätt glömmer bort att det här är en julshow.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik