En både bra och beige Red Hot Chili con carne
Publicerad 2022-04-01
ALBUM Vissa delar är till och med uthärdliga.
Den funkiga fyran låter alltid bättre med gitarristen John Frusciante.
Red Hot Chili Peppers
Unlimited love
Warner
FUNKROCK Nick Cave vädrade en gång sina åsikter om Red Hot Chili Peppers:
”Varje gång jag står nära en stereo och undrar ’vad är det här för skräp’? är svaret alltid Red Hot Chili Peppers.”
Cave har en poäng.
Det kan vara svårt att älska funkrockarna från Los Angeles. De är skyldiga till många oförlåtliga smakbrott.
Att de har tagit en bild där de poserar som Beatles på albumet ”Abbey Road” med enbart strumpor över sina köttpistoler är naturligtvis ingenting jämfört med musiken.
De har trots allt uppfostrat flera generationer i att funk-o-metal inte kränker våra mänskliga öronrättigheter.
Det finns ett par förlåtande omständigheter. Red Hot Chili Con Carne, som Liam Gallagher kallade gruppen, har i alla fall gjort en cover på Stevie Wonder. ”Dani California” kan i sin tur beskrivas som en lyckad tolkning av Tom Pettys ”Mary Jane’s last dance”.
Och så har de ”Scar tissue”, en av deras allra finaste singlar. Där låter det som att gitarristen John Frusciante spelar slide på ett soundtrack av Ry Cooder.
Frusciantes namn är viktigt i sammanhanget. Utan honom brukar Chili Peppers bli helt... covfefe. Han är en nödvändig och melodiös motpol till Chad Smiths dundertrummor, Anthony Kiedis emellanåt rätt påfrestande ”givetitawygiveitaway”-rap och Fleas borrfunkiga bas.
På ”Unlimited love” återvänder John Frusciante igen. Det är hans första album med Chili Peppers sedan ”Stadium arcadium” från 2006. Bandet samarbetar med producentgurun Rick Rubin igen för första gången på tolv år.
Det innebär att musiken, med gruppens mått mätt, blir en mer sordinerad och nedtonad affär.
Fleas viga basspel följer efter melodierna i stället för att ta över dem, Kiedis sång är mer pop än funkrock och Frusciante smyckar låtarna med känsliga riff och slideharmonier.
På ”It’s only natural” skapar bandet ett groove som är mer David Bowie på albumet ”Ashes to ashes” än, säg, shortsfunkiga ”The uplift mofo party plan”.
Invändningen är kanske förutsägbar. 17 nya låtar är väldigt mycket Chili Peppers. Det är fritt fall mellan högt och lågt.
När de funkjammar om trafikstockningar och Frida Kahlo i ”One way traffic” påminner verserna överraskande mycket om Sean Banan i ”Sean den första Banan”.
Rappen i fusionstruttiga ”Poster child” lär också skrämma slag på Kendrick Lamar, av helt fel anledningar.
Då tvingas man åter igen ställa samma fråga som Nick Cave:
Vad är det här för skräp?
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik