Kul ”Diggiloo”— men ge fan i ”Purple rain”

Markus Larsson

GÖTEBORG. Det svenska mästerskapet i hallabaloo är tillbaka.

Och till skillnad från i fjol:

Kul.

Men ge fan i ”Purple rain”.

Föreställningen borde ha följande varningstext:

”Känsliga tittare varnas – långvarig exponering kan förstöra hälsan och smaksinnet.”

Alla ingredienser i denna pytt i panna är definitivt inte lätta att smälta.

Var annanstans kan man få se Thomas Di Leva förvandlas till en Willy Wonka från Gävle och uppträda i grå cylinderhatt mitt under ett Robert Broberg-medley?

Är världen verkligen redo för att se Oscar Zia sjunga ”Gente di mare”? Vad ska en stackars rockjournalist göra med informationen att Ace Wilder kliver fram i sällskapets muntra cover på ”Dag efter dag” med Chips? Eller vad sägs om Lasse Holms och hiphopduon Medinas swingjazzcover på Van Halens ”Jump”?

Den sista kan få vem som helst att låta och se ut som den svartvita betjänten på nyårsafton, efter att han råkat dricka upp blomvattnet.

Och visst är det fint att även Prince får plats i showen, men ensemblens version av ”Purple rain” är ett omdömeslöst lustmord. Snälla, inte ”Purple rain”. Inte här. Som Paul McCartney en gång sjöng: let it be.

När Linda Pritchard bara använder balladen som en okänslig ursäkt för att få tänja och stretcha sina röstmuskler så... (sätt in en gif här på när en frustrerad Zlatan dunkar sitt huvud mot stolpen i matchen mellan Sverige och Italien.)

Då är det mycket bättre när Di Leva kliver fram och sjunger ”Life on Mars?” av sin stora idol David Bowie. Där finns det en djupare förståelse och kärlek till originalet. Och där är de stående ovationerna befogade.

Utöver det bär komikern Per Andersson showen på sina axlar. Eller man kan väl säga att han springer runt med hela föreställningen innanför ett par vita kalsonger. Andersson uppträder med en energi som vanligtvis bara finns i animerade kortfilmer.

Den svenska humorns motsvarighet till Mexikos snabbaste mus Speedy Gonzalez är utmattande rolig, oavsett om han gör en alldeles för lång och omständig allsångsövning om danska signalkräftor och en skolfröken som heter Jill eller imiterar Mikael Wiehe i en låt om en kråka som tittar fram bland löv och makadam.

Att Lasse Holm är tillbaka i ”Diggiloo” efter tre års frånvaro kan vara en förklaring till att den skamlösa underhållningen, trots alla uppenbara invändningar, åter igen har en balanserad mix av schlagers, disco, revyspex och proffskaraoke.

Holm tar i alla fall kvällen i mål när han inleder finalen med en gammal hit som inte behöver nämnas vid namn och de odödliga orden:

”Alla som gillar pizza – hoppa nu!”