Minaj är ett monster vid mikrofonen
Uppdaterad 2018-08-17 | Publicerad 2018-08-14
ALBUM Nicki Minaj är en av världens bästa rappare.
Det bevisar hon även på sitt nya – 19 låtar långa och ganska ojämna – album.
Nicki Minaj
Queen
Young Money/Universal
HIPHOP När Nicki Minaj klampade in med sin monumentala gästvers på Kanye Wests låt ”Monster” 2010 hördes det ögonblickligen att hon var här för att stanna, full av karisma, talang och stjärnpotential.
I dag är den Trinidad och Tobago-födda 35-åringens ställning som en av världens största popstjärnor cementerad. Den mest framgångsrika kvinnliga rapparen på Billboards singellista någonsin, och nyligen gick hon om Aretha Franklin i antalet topplisteplaceringar i USA av en kvinnlig soloartist, vilket hon påminner oss om på sitt fjärde ständigt fram- och tillbakaskjutna album.
På ”Queen” samarbetar Nicki Minaj – som kommer till Globen för en konsert tillsammans med Future i mars nästa år – med kolleger som The Weeknd, Lil Wayne och Future.
Men egentligen skulle hon inte behöva några gäster alls. För med åren har Minaj vuxit till en nästan lika stark sångerska som rappare och här tar hon hand om både verser och refränger med stor pondus.
De 19 låtarna känns mer som enskilda stunder att addera till spellistor än en dramaturgisk helhet. Det blir en ganska ojämn berg och dalbana.
Reggaen ”Majesty” – som gästas av en rekordsnabbt rappande Eminem – är allmänt konstig musik. ”Barbie dreams” är en slags roastfest i vilken Minaj dissar några av rappens största för deras intellektuella och sexuella tillkortakommanden. Vi får en ganska hög dos hederligt hiphopskryt. I sin iver att sitta kvar på tronen delar hon till exempel ut ett slag under bältet till Cardi B: ”I ain’t ever had to strip to get to pole position”.
Singlarna som föregått albumet har varit kommersiella besvikelser. Det är inte svårt att förstå varför. Ariana Grande-samarbetet ”Bed” är till exempel en ganska blek poplåt. ”Chun-Li” är undantaget, där Minaj verkligen får lysa över ett hypnotiskt beat.
Guldkornen är i stället undangömda som albumspår. Den lulliga r'n'b:n ”Nip tuck” är Minaj på sitt mer reflekterande humör. Metro Boomin-producerade ”Shun Swae” är också tjusig, där Swaye Lee sjunger snyggt svävande.
Men ”Queen” handlar framför allt om Minajs munläder. När Nicki rappar äter hon upp varje syreatom i rummet. Pendlar mellan olika register och personor. Få – om ens någon – kan tävla med hennes lika precisa som elastiska flow. Vid mikrofonen är hon alltjämt ett monster.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik