Liam Gallagher får Annexet att sjuda

Håkan Steen

helskärm

KONSERT Publiken har kommit för att höra gamla Oasis-dängor och få mesta möjliga mängd Liam Gallagher.

Det får de.

Liam Gallagher
Plats: Annexet, Stockholm. Publik: 3 500 (utsålt). Längd: 95 minuter. Bäst: ”Acquiesce” och ”Roll with it”, högst underhållande fyrfärgsrock’n’roll. Sämst: Psykedeliamalande ”Gas panic” är väl kanske halvkul.

Det var inte Liam Gallagher som skrev de klassiska låtarna i Oasis. Men det är han som emellanåt gör ett utspel och ber storebror Noel att om inte gräva ned stridsyxan så åtminstone ta sitt förnuft till fånga och inse vilken betydligt bättre kommersiell idé det vore att återförena 90-talets största brittiska rockband i stället för att fortsätta åka runt och spela Oasis-låtar var och en på sitt håll.

47-åringen vet ju att hur bra han fortfarande än är på att vara seriefiguren Liam Gallagher – som alltid i parkas, framåtböjd med krökt nacke och sin patenterat vokaltänjande slagborr till röst – kommer ingen någonsin att köpa biljett till hans konserter för låtarna på soloskivorna, hur överraskande bra senaste albumet ”Why me? Why not” från i höstas än råkar vara.

Så det känns knappast som en skräll att elva av kvällens 19 nummer hämtas från Oasis-katalogen.

Hela åtta av dem fanns de facto med i setet redan senast jag hörde Liam sjunga ”imääginääichiaahn” i den här lokalen, på ”Morning glory”-turnén den 20 november 1995.

Riktigt samma spänning i luften som då finns givetvis inte i kväll. Men Liam kommer oväntat nära. För med fem man i bandet, tre körtjejer och självaste Bonehead som extra gitarrförstärkning här och där får Liam gamla Oasis-bomber som ”Rock’n’roll star” och ”Roll with it” att svänga mer än de låtarna har gjort på väldigt länge.

Liam beklagar att en Oasis-comeback verkar avlägsen men konstaterar att med Bonehead vid sin sida levererar han ”the next best fucking thing”.

Han beklagar även Brexit (”so sad, so sad”) och undrar om det finns några ”old fuckers” i publiken som var med på 90-talet.

Det gör det, vi är rent av rätt många. Men att det här sjuder upp till en så oväntat vibrerande kväll beror inte minst på de många betydligt yngre fans som kommit till längs vägen, i Beppe-hattar och fotbollströjor, som är överlyckliga över att äntligen få skrika sig igenom hela texten till ”Stand by me”.

Kidsen är nästan lika peppade på de nyare sololåtarna, och stämningen lyfter också många av dem flera snäpp över studioversionerna.

Så räkna aldrig ut en gammal skägglurk från Manchester. I kväll känns han faktiskt åter som en tvättäkta rock’n’roll star.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik