The Smile gjuter jazzig energi i Radiohead-rock
Publicerad 2022-05-24
The Smile
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1 700 (utsålt). Längd: 80 minuter. Bäst: ”Thin thing” och ”Skrting on the surface”. Sämst: Bara en spelning i Sverige.
KONSERT Thom Yorke och Jonny Greenwood startar sidoprojekt för att spela sin Radiohead-rock med attityden och friheten hos en jazztrio.
Det är faktiskt en alldeles lysande idé.
Det har inte saknats sidoprojekt från Radiohead-medlemmar genom åren men The Smile är första gången som Radioheads primära låtskrivarduo Thom Yorke och Jonny Greenwood samarbetar utanför moderbandet.
Första The Smile-albumet ”A light for attracting attention”, som släpptes för en dryg vecka sedan, skulle de facto mycket väl ha kunnat passera som ett nytt Radiohead-album. Ett alldeles utmärkt sådant dessutom. Soundet som uppstår när Yorkes skirt jämrande röst möter Greenwoods egensinniga melodier känns igen på en mikrosekund.
Yorke har inte sagt många ord om The Smile, mer än att namnet inte syftar på ett glatt smil utan ”mer leendet hos någon som ljuger för dig varje dag”. Då William Blake-dikten med samma namn citeras som intro till den här konserten kan även den ha med saken att göra.
På scen blir det också avsevärt tydligare varför det här är just ett sidoprojekt, hela konceptet faller på plats.
Yorke och Greenwood har med sig trummisen Tom Skinner som annars håller avig takt i Sons Of Kemet, den nya London-jazzens hetaste stjärnor. Och idén verkar väldigt mycket vara att ta sig an sin rock med friheten och attityden hos en jazztrio.
Yorke och Greenwood växlar hej vilt och fram och tillbaka mellan elektrisk och akustisk gitarr, bas och analoga keyboards. Ibland spelar även Skinner keyboards och i den intensivt new wave-hamrande ”You will never work in television again” kommer uppvärmaren Robert Stillman in på saxofon.
Konserten på Cirkus är blott The Smiles femte riktiga spelning men setet sitter som gjutet och redan starka låtar växer inte sällan flera meter på scen.
”Thin thing” är en blodrött blinkande, stötig och febrig gitarrkakofoni. ”The smoke” hypnotiserar fram groove med en briljant Les Paul-slinga av Greenwood.
I ”Open the floodgates” klättrar synth- och gitarrslingor på varandra längs oväntade vägar. Den underskattade humoristen Yorke inleder texten med Per Gessles favoritslogan ”don’t bore us, get to the chorus”.
Helt nya ”Bodies laughing”, som premiärspelades så sent som i fredags, drar något oväntat åt ett kul funksouligt håll.
Trots att det enda eventuellt bekanta sedan tidigare är finalen med Thom Yorkes gamla sololåt ”Feeling pulled apart by horses” jublar publiken igenkännande genom hela setet, vilket också förmodligen säger någonting om styrkan i den här lika minimalistiska som äventyrliga musiken.
Somliga av Yorkes texter må vara relativt dystra betraktelser av den mänskliga existensen men med så här kreativ paketering blir den bestående känslan ljus och hoppfull.
Jag höll nästan på att skriva att jag lämnar Cirkus med ett leende.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik