Blink-182 låter starkare än på länge
Publicerad 2023-10-20
ALBUM På tionde albumet visar sig Blink-182 mer sårbara än någonsin.
Många gånger känns materialet som bandterapi inför öppen ridå.
Blink-182
One more time…
Columbia/Sony
PUNKROCK Blink-182 har sålt över 50 miljoner skivor och hyllats som 90-talets mest inflytelserika punkband av New York Times. På ytan ser deras 30-åriga karriär ut som en framgångssaga men vid sidan av försäljningssuccéer och topplisteplaceringar har Kalifornien-trion hemsökts av inre meningsskiljaktigheter och missnöje, tragedier (flygplanskraschen som Travis Barker med nöd och näppe överlevde), Tom DeLonges åtskilliga avhopp och trevande återföreningar.
Först när Mark Hoppus diagnosticerades med cancer och påbörjade kemoterapi lyckades relationen till DeLonge lappas ihop, och för drygt ett år sedan gick den sjungande gitarristen med i bandet igen.
På Avicii Arena för en dryg månad sedan slogs jag av hur sammansvetsade, trygga och glada medlemmarna kändes i varandras sällskap.
Den känslan förstärks av ”One more time…”, där Blink-182 i mångt och mycket reflekterar över vilka de har varit och var de befinner sig nu, som tre medelålders män med både trauman och tragedier i bagaget. Som alltid med hopp, humor och måttliga doser av melankoli.
I ”Anthem part three” har frustrerade texter om att känna sig fast i förortens och föräldrarnas kedjor nu ersatts av mogna betraktelser om att komma in i en slags andra andning i livet. I låtar som ”When we were young” och ”Childhood” blickar trion i stället tillbaka till barndomens naiva men fria dagar.
I titelspåret känns det som att lyssnaren tas med hela vägen in i terapirummet när bandet bearbetar hur de tidigare har tagit sina inbördes relationer för givna och faktumet att det krävdes livshotande olyckor och sjukdomar för att hitta tillbaka till varandra. ”Do I have to die to hear you miss me?/Do I have to die to hear you say goodbye?” frågar sig DeLonge i låtens enastående starka brygga.
På föregångaren ”Nine”, det andra och troligtvis sista albumet med Matt Skiba, var få låtar särskilt drabbande. ”One more time…” är raka motsatsen. Genom att ofta visa sig sårbara känns Blink-182 starkare än på länge. Kanske rentav någonsin. Dessutom innehåller albumet några av karriärens tyngsta riff – lyssna bara på metalflörten ”Terrified”.
Dock hade skivan klarat sig utmärkt utan låtar om onani, heta sommarhångel och att ligga hela natten lång. Samtidigt förstår jag behovet av att balansera det gravallvarliga med glättig grabbhumor. Konstrasterna präglar trots allt hela diskografin.
”One more time…” känns onekligen som början på ett nytt, okuvligt Blink-182. I ”Other side” verkar DeLonge och Hoppus till och med sjunga om hur deras vänskap kommer att leva vidare även på andra sidan.
Inte ens döden är slutet.
BÄSTA SPÅR: ”Terrified”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik