Festligt – som på en släktträff

helskärm

Ett heavy metal-skelett från 1987. Moderna metalcorekläder på det. Bara ett försvinnande drag med emodeon.

Ställ detta på scen, låt thrashfrisyren sitta kvar, och låt det sjunga snälla In Flames-harmonier i elaka Soilwork-arrangemang.

Det kan inte kallas annat än festligt. Det låter som tre hårdrocksgenerationers släktfest. Det är det som Bullet For My Valentine har gjort till sin profession.

I teorin är det omöjligt att motstå, i praktiken är det lite lättare.

Med ”Scream aim fire” stormar Waleskvartetten sin scen med självförtroende och geist. I upptakten till ”4 words (to choke upon)” cementeras pondus och kontroll. När ”Tears don’t fall” släpps ned skapas en fullständig publikexplosion.

Refrängerna svänger

Det saknas alltså inte engagemang, men det saknas ett högre melodigeni. På intellektuell nivå förstår man att refrängerna svänger. Man hör att hitsen är rappa och balladerna är vackra. Vilken idiot som helst inser det. Men det betyder inte att de känns i bröstet, magen, hjärtat.