Vilken rejäl nytändning

Håkan Steen

helskärm

På konserter med band som hållit på i nästan 20 år är det högst ovanligt att man står och tänker ”spela mer nytt!”.

I kväll sker det hela tiden.

Weeping Willows har fått en nytändning som heter duga.

Sedan debuten 1997 har jag sett och skrivit om Weeping Willows massor av gånger. Jag älskade albumet ”Broken promise land” förbehållslöst, sprängfyllt som det var av stora sorgsna känslor och musik som hämtade kraft hos Elvis, Johnny Cash och Scott Walker.

Södermalmsseptetten i sina mörka kostymer var en befriande oas av allvar i en era dominerad av smarta koncept.

Efter det tog de sin musik vidare mot både postpunk och synth, med bra låtar på varje skiva men varierande i laddning.

Starka låtar

Sju år efter förra albumet har sju medlemmar blivit fyra och på nya plattan ”The time has come” går de till­baka till rötterna och radar upp flera av sina allra starkaste låtar.

Vilket bekräftas på scen. Nummer som singeln ”(We’re in) Different places” eller ”Too late for us” är precis lika märgfulla delar av den här showen som ”So it’s over” eller ”Stairs”.

Bandet låter ovanligt dynamiskt, backas fint med stråkar av Sjöströmska Kvartetten och lånar in Håkan Hellströms högra hand Stefan Sporsén på trumpet.

Och Magnus Carlson må sedan länge ha slutat med att blöta ned ena byxbenet och andra tricks för att odla en sorgsen scenpersona. I dag, ganska många år av liv senare, räcker rösten, orden och inte minst hoppet mer än väl.

Raden ”I will make you feel beautiful again” i nya singeln ”It takes a strong heart to love”, och sättet han tar hand om den, är kvällens mest drabbande moment.