St Vincent svårartat cool i Slottsskogen
Publicerad 2018-08-09
KONSERT St Vincent är tuff som få.
Förmodligen var hennes födsel någon form av installation.
St Vincent
Scen: Azalea, Way Out West. Bäst: ”New York”. Sämst: Jag hade kanske ännu hellre sett St Vincent på en mörk klubb. Den oskyldigt blå himlen och de strategiskt utplacerade ”Fimpa här”-skyltarna gör inte mycket för den lömskt dekadenta storstadsstämningen i hennes musik.
GÖTEBORG. Annie Clark började som medlem i bandet The Polyphonic Spree. Hon har turnerat med Sufjan Stevens och samarbetat med David Byrne. Hennes fjärde, självbetitlade album ”St. Vincent” vann en Grammy.
På sitt femte album – ”Masseduction” (uttalas ”Mass seduction”) – gjorde 35-åringen från Oklahoma sin avantgardistiska rock mer tillgänglig med hjälp av Taylor Swift-producenten Jack Antanoff. Första singeln ”New York” var en oemotståndlig ballad.
Konserten på Way Out West lämnar ingen som fallit för hennes musik på skiva besviken.
– Fight the power, Gothenburg! påannonserar St Vincent titelspåret ”Masseduction”.
Hon flankeras av snygga visuals och en trio uppställda i Kraftwerk-precisa poser, två av dem i olycksaliga masker som döljer deras anletsdrag.
St Vincent själv är inte bara en krass sångerska av rang och en frontkvinna full av punkig energi med läppstiftet klädsamt utsmetat i ansiktet – hon är även en lysande gitarrist.
Stundtals går konserten utanför vad en klassisk spelning brukar vara och tangerar performance. När St Vincent framför låten ”Huey Newton” cirklar en gitarrist i en av ovan nämnda masker runt henne och förstärker den suggestiva stämningen.
St Vincent är helt uppenbart en konstnär. Ett mellanprat är aldrig bara ett mellanprat utan en liten filosofisk betraktelse.
– It's a miracle you’re here... it’s a miracle we’re all hear.
Hennes artistpersona balanserar snyggt på gränsen mellan ouppnåelig och mänsklig. När hon för extranumret ”New York” till slut kliver ur sitt rockstjärnejag och bjuder på en klassisk flört blir effekten slående:
”Gothenburg isn’t Gothenburg without you, love...”
Jag utnämner redan nu låten till festivalens mest bräckligt drabbande ögonblick.