Bra och billig terapi

Håkan Steen

Gorilla manor – Local Natives (pop)

helskärm

Local Natives från Silver Lake i Los Angeles har redan hunnit beskrivas som en nästan lite för perfekt korsning av Arcade Fire, Fleet Foxes och Vampire Weekend.

Som vore de ett väl typiskt, rentav kalkylerat, koncentrat av hur det sena 00-talets popmusik låter, och en talangscouts våta dröm.

Visserligen säger de nämnda banden en hel del om de här debutanternas sound, med sina skira stråkar, ekande marschtrummor, omsorgsfulla sångharmonier och mjukt plockande elgitarrer. Men det finns så mycket värme och uppriktighet i de tolv låtarna på ”Gorilla manor” att jag vägrar tro att de fem unga männen har suttit och tänkt ut ett uttryck som ska kännas vinnande och samtida.

Korsningen av folkpop från 60-talets Topanga Canyon och artpop från 80-talets nedre Manhattan låter som ett naturligt, kanske inte alltid friktionsfritt men i grunden väldigt lyckligt äktenskap. Talking Heads ”Warning sign” har cirklat runt så länge i replokalsluften att den knappt alls känns som en cover.

I texterna tillåter sig Local Natives att vara personliga, öppenhjärtiga och ofta rätt ordentligt vemodiga, men den spirande stämningen i melodierna talar ett annat språk och i kontrasten uppstår mängder av energi.

”Gorilla manor”, döpt efter huset som bandet bor i, är ingen skiva som direkt kliver in och tar plats. Låtar som ”Sun hands”, ”World news” och ”Wide eyes” tassar snarare på tå in i medvetandet.

Men när de väl sitter där vill man aldrig bli av med dem. För precis som Fleet Foxes i fjol gör Local Natives musik som känns genuint helande.

Höstens bästa, och billigaste, terapitimme.

BÄSTA SPÅR: ”Airplanes”.