Det är fortfarande krut i Whitesnake
Publicerad 2019-05-10
ALBUM Det är inte riktigt dags att ge upp hoppet om Whitesnake.
Nya albumet ”Flesh & blood” visar att den ikoniska hårdrockgruppen är långt ifrån redo att kasta in handduken.
Whitesnake
Flesh & blood
Frontiers/Playground
HÅRDROCK Ibland är det bra med låga förväntningar.
Efter färglösa ”Forevermore” och kalkon-coverplattan ”The purple album” påbörjade jag i stort sett Whitesnakes dödsruna.
Jag var övertygad om att det brittiska hårdrockbandet drunknat bland det som inte borde ha överlevt 80-talet: spandexbrallor, smöriga powerballader och sliskig sleazerock.
Men tji fick jag.
På trettonde albumet ”Flesh & blood” känner jag helt klart av en puls.
Den 67-årige sångkameleonten David Coverdale rör sig bekvämt och självsäkert mellan oborstad AC/DC-rock, yvig glamrock, gråmulen grunge och groovig bluesrock.
Den klanderfria gitarrduon Reb Beach och Joel Hoekstra spetsar i sin tur genreorgien med en uppsjö av läckra licks, smickrande solon och medryckande melodier.
Men tyvärr är albumet lika instabilt som bandets nuvarande liveform.
Man kastas hejvilt mellan välklingande kap och bottennapp med stort B. Det är svårt att greppa att coola ”Gonna be alright”, ”Heart of stone” och ”Hey you (you make me rock)” är på samma platta som tjatiga ”Trouble is your middle name” och smöriga ”Always & forever”.
Samtidigt skaver det att den kärlekskranke frontmannen, som gjorde sig redo för pension redan 1997, fortfarande insisterar på att sjunga om heta nätter och sex i alla dess former.
De skimrande glansdagarna är förstås förbi, men om några pallar höjd pensionsålder så är det Coverdale & co.
BÄSTA SPÅR: ”Hey you (you make me rock)”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik