Ursinnig Eminem i Friends arena – inför rekordpubliken
Tvivlade någon?
Eminem i Sverige för första gången på 17 år?
Det är ett ursinnigt väckelsemöte av kärlek och rap.
Skit i om skivorna inte längre lever upp till förväntningarna.
Vad spelar det för roll?
Live uppträder Eminem fortfarande som att han har allt att bevisa.
Trots att publikstödet och kärleken i Friends arena tillhör bland det jävligaste och starkaste jag sett.
Men egentligen har han ju fått försvara sin ställning sedan han var en nobody i Detroit.
Eminem tog, som så många före honom, svart populärkultur från underjorden och serverade den för en vit mainstreampublik.
Hade han blivit lika stor om han varit svart? Antagligen inte. Och ingen är mer medveten om det än Eminem själv.
Musiken och framträdandet brinner fortfarande av övertygelsen om att han kommer från fel bakgrund och klass.
Skivbolagen ratade honom
Som att hans talang inte ensamt förklarar framgångarna, som att han efter alla dessa år inte passar in någonstans, som att han inte kan glömma att inget amerikanskt storbolag ville signa en vit rappare i slutet av 90-talet förrän Dr Dre klev in. En varg som söker sin klick.
Som han rappar i ”Medicine man”:
”Decided opposing you is what I’m supposed to do, alls”
Orden är riktade till alla, inklusive dig.
Äh, Kristofer Andersson förklarar allt bättre i en lysande artikel här.
Precis som alla etablerade rock- och popartister som slog igenom för mer än två årtionden sedan är kanske Eminems konsert mest en påminnelse om varför han blev sin tids mest framgångsrika rappare än ett svar på varför han ska fortsätta att vara det.
Jämfört med yngre artister som just nu trappar loss på strömmade hitlistor är det lätt att avfärda honom som en föredetting. Kontroverserna som förföljer Soundcloud-galningar som XXXtentacion och Tekashi 6ix9ine, bara för att nämna två aktuella exempel, kan säkert få den riktige Slim Shady att kännas som en effektsökande pappa.
Kan väcka döda
Jag kan förstå varför hiphop-puritaner fnyser och rycker på axlarna.
Men då var de nog inte på Friends arena.
Liveartisten Eminem hör inte hemma i Spökhuset på valfritt nöjesfält.
På scen personifierar han Nate Doggs refräng i ”’Till I collapse”.
Han tänker inte sluta förrän taket rasar, ljusen slocknar, benen viker sig och kroppen kollapsar.
Eminem uppträder med livemusiker, bildskärmar av modellen halv fotbollsplan och ett PA-system som kan väcka döda.
Men inget överröstar hans främsta instrument: rappen. Den är en murbräcka. När Eminem släpper upp kopplingen i en ”Rap God” eller en ”’Till I collapse” eller en ”White America” eller en ”Berzerk” förstår man vilken dunderhonung Kendrick Lamar använde när han tränade upp sina skills.
Med tanke de senaste dagarnas larviga drev mot Mr Cool är det också befriande att se hur tusentals jublar och förlorar sig i texter som aldrig skulle bli godkända av självrättfärdiga moralister.
Kontroversiella texterna
Det finns rader i ”Kill you”, ”Just don’t give a fuck” och ”Medicine man” som säkert kan starta upprörda Facebook-grupper redan i morgon och få ängsliga pr-personer på Spotify att svettas över sitt förbannade varumärke.
Nej, jag kan inte försvara alla Eminems formuleringar, men sedan när var det ens poängen?
Framför allt handlar konserten om inspiration. Eminem gör musik för människor som inte har tiotusentals följare på Instagram. Han ger dem en ventil och i bästa fall en utväg.
Eminem har inte spelat i Sverige sedan 2001, och frågan är väl när han gör det igen.
Under den avslutande och massiva turbulensen i oförglömliga finalen ”Lose yourself” känns det som att han räcker över facklan.
Det är ett löfte och en utmaning.
Den lyder:
Lyssna... om du hade en chans, en enda möjlighet... att fånga allt du vill ha ... skulle du kunna... göra det bättre än mig?
BETYG LÅT FÖR LÅT
Medicine man
Låten från Dr Dres soundtrack till filmen ”Compton” är egentligen en ilsken solouppvisning av Eminem. Här blir det en inledande programförklaring av en 45-åring som fortfarande spottar sina rim med imponerande ilska.
Won’t back down
Låtarna forsar fram...
3 a.m.
... våldsamt tempo. Låten där Slim Shady släpps ut från rehab och blir massmördare tillhör hans hall of fame. Men den rusar vidare in i...
Square dance
... i en öronbedövande och rå och distad hillbillyrap och...
Kill you
... landar i ett klassiskt och mordiskt call and response mellan Eminem och publiken som avslutas med ett dånande pistolskott.
White America
Texten i den rasande politiska käftsmällen har inte åldrats en sekund sedan 2003, tvärtom. Tyngre än Godzilla.
Rap God
Ren och skär uppvisning i speed och teknik. Eminem rappar som John Coltrane spelar saxofon.
Sing for the moment
Två klassiska rock- och poprefränger, Aerosmiths ”Dream on” respektive Martikas ”Toy soldier”, bygger upp ett hisnande...
Like toy soldiers
... väckelsemöte i något som kan döpas till the popchurch of rap.
Forever
Att Marshall är briljant i låten förändrar inte faktumet att Drake-covern känns malplacerad i setet.
Just don’t give a fuck
Över hundratusen långfingrar i luften. Ett briljant och nihilistiskt ”fuck you”-anthem.
Framed
Låten finns på albumet ”Revival”. Kul. Något mer behöver inte sägas här.
Criminal
Det är inte ”Criminal” du pratar om efter konserten, eller hur?
The way I am
Allsångsrap med några obligatoriska metalsolon. Skulle ha vält största scenen på Sweden Rock.
Walk on water
Skylar Grey i refrängen är inte direkt, ehm, Beyoncé. Men Eminem rappar hjärtat ur kroppen. Precis som på skiva är blir ”Walk on water” en lysande fortsättning eller kommentar eller brygga över till...
Stan
... den makalösa sagan som slutar med ond bråd död.
Love the way you lie
Skylar Grey är inte direkt någon, ehm, Rihanna heller. Det blir lite tv-sändningen från Nobels fredspris över allting. Men den här låten rubbar ingen. Eminems attack är trollbindande.
Berzerk
Musikaliskt är den Rick Rubin-producerade bangern en hyllning till hiphopens äldsta rockrötter.
’Till I collapse
Finns det ett plus till?
Cinderella man
I kväll får ni gärna kalla låten för Eminems galna motsvarighet till Queens ”We will rock you”.
Fast lane
Royce Da 5’9 hoppar upp och river av ett snabbt och furiöst Bad Meets Evil-nummer.
River
Mest en liten pliktskyldig uppvärmning inför...
The monster
... att ett riktigt arenamonster öppnar käftarna.
My name is
Hej, kids! Gillar ni våld? Svaret är ett dånande ja.
The real Slim Shady
Alla är Slim Shady. Precis alla.
Without me
Ibland är det svårt att veta om det här är ”Smurfhits” eller en av Eminems allra bästa låtar. I kväll röstar jag på det senare.
Not afraid
Oemotståndlig hiphopgospel. Nästan däruppe med versionen jag en gång såg på ett fullsatt Wembley i London med över 90 000 i publiken.
Extranummer
Lose yourself
Allt leder hit, allt bygger upp mot ”Lose yourself”. En osannolik hiphopvulkan. Det går inte att landa på flera timmar efteråt.
Låtarna som vi lyssnade mest på 2017