Rival Sons har svart bälte i rock’n’roll
Publicerad 2023-11-19
KONSERT Rivals Sons rock är som gjord för att upplevas live.
I mötet med en upphetsad publik växer Kalifornien-kvartettens innerliga och intensiva låtmaterial till storartade proportioner.
Rival Sons
Plats: B-K, Stockholm. Publik: Ser fullsatt ut, så runt 3 700. Längd: En timme och 45 minuter. Bäst: ”Darkfighter” och ”Shooting stars” är något utöver det vanliga. Sämst: Att placera ett långt gitarrsolo i slutet av en spelning är aldrig en bra idé, även om det är signerat Scott Holiday.
Sverige välkomnade tidigt Rival Sons med öppen famn.
Tredje albumet ”Head down” som släpptes för elva år sedan fick sin bästa listplacering i just Sverige och i kölvattnet bokades rockbandet från Long Beach, Kalifornien, till stora festivaler som Sweden Rock och Bråvalla. Även genom formsvackan ”Hollow bones” och pandemin har de svenska fansen förblivit lojala.
Kärleken ger sig omedelbart till känna på nyöppnade B-K i Frihamnen. Publiken går lämpligt nog bananas i Banankompaniets gamla lokaler och möter öppningsnumret ”Mirrors” med busvisslingar, brunstigt brölande och upphetsade vrål. Bortsett från ett fåtal kollektiva dippar förblir energin elektrisk spelningen ut.
Sångaren Jay Buchanan är som vanligt sparsmakad med både ord och publikinteraktion. Allt som oftast blundar han och går in i sig själv. Känner in musiken med kroppen. Många gånger låter han höfterna rulla i takt till de egna låtarnas förföriska rytmer. Ibland med en tamburin i handen, andra gånger med en sexsträngad skönhet i famnen. Alltid med fullt fokus på sången, som hör till genrens bästa.
Det ger förstås stor utdelning. Sångarens lika intensiva som innerliga urladdningar i låtar som ”Pressure and time” och ”Face of light”, två Led Zeppelin-flörtar i vilka bandets bluesådra pulserar starkt, resulterar i att stora delar av kroppen täcks av knottrig gåshud.
Liknande reaktion uppstår när nio minuter långa ”Darkfighter”, bandets kanske vackraste låtbygge i karriären, för första gången vecklas ut på svensk mark.
Till höger om frontmannen står låtskrivarpartnern Scott Holiday, som är lika självklar och avslappnad i sin scennärvaro som självaste Toni Iommi (solglasögonen har han också gemensamt med Black Sabbath-ikonen). När det vankas gitarrsolon, och det blir förstås många av den varan, ser han ut att bada bekvämt i strålkastarljuset.
”Feral roots” från 2019 blev bandets genombrott på hemmaplan och gång på gång påminns man om albumets välförtjänta popularitet. Betongväggarna tycks expandera av all allsång under titelspåret medan de rytmiska verserna i ”Back in the woods” förvandlar publikhavet till ett vibrerande dansgolv.
Först någon timme in i spelningen tilltalar Buchanan publiken för första gången. Han mumlar då fram några blygsamma ”Thank you” efter ett känslodrypande framförande av ”Too bad” där han i slutet skriker sig läckert hes, som om stämbanden konfronteras med ett vasst rivjärn.
Snart går munlädret varmt.
Inför ”Shooting stars” håller frontmannen ett långt mellansnack om situationen i Palestina och barnen som dagligen dödas. Han tillägnar den hoppfulla balladen till de drabbade och alla som just nu inte kan se ljuset för allt mörker.
”My love is stronger than your hate will ever be”, lyder en av låtens textrader.
Buchanans röst svävar ut från scenen och fyller lokalen med välbehövlig värme.
Publiken fortsätter att nynna låtens melodi långt efter att den tar slut. Sångaren ser ut över de beundrande blickarna i publikhavet och blir märkbart berörd. Hans ögon verkar vattnas av begynnande tårar – eller så projicerar jag min egen upplevelse.
Efterföljande ”Mosaic” och ”Keep on swinging”, kvällens sista nummer, sveper sedan förbi och lämnar lika starka intryck.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik