En trollbindande nihilism
Billie Eilish förtjänar att bli nästa superstjärna
Publicerad 2019-03-29
ALBUM Billie Eilish har redan över en miljard strömmar på Spotify.
Det kommer bli fler.
Den diaboliska svartsynen på 17-åringens debutalbum är precis vad världen förtjänar.
Billie Eilish
When we all fall asleep, where do we go?
Interscope/Universal
POP Det finns alltid undantag.
På många sätt är Billie Eilish den absoluta motsatsen till Ariana Grande.
Grande är i dag hitfabrikernas drottning. På senaste skivan ”Thank U, next” kan nio producenter och låtskrivare ha sina namn under ett och samma spår. Varenda singel är en industri.
Eilish arbetar än så länge i mindre skala. 17-åringen från Los Angeles skriver musiken tillsammans med sin storebror Finneas och spelar in den i hans provisoriska hemmastudio i bostadsområdet Highland Park där hon växte upp.
I en intervju i brittiska musikmagasinet NME fnyser hon åt tanken att arbeta i en stor och påkostad musikstudio där en massa gamla proffs ska lägga sig i:
”Jag vill inte skicka min musik till folk. Jag vill inte spela upp grejer för andra. Jag bryr mig inte om deras åsikter.”
Debutskivan ”When we all fall asleep, where do we go?” är bland annat inspirerad av mardrömmar och sömnparalys. Det är som att Billie Eilish tagit Lana Del Reys ballader, Lordes fantastiska hitsingel ”Royals” och hiphopbeats som kunde ha producerats av Dr Dre på 90-talet, dragit upp basen och skinnflått resten.
Hennes musikvideor påminner om obehagliga skräckfilmer. I ”When the party’s over” dricker hon svart ”Arkiv X”-olja som rinner ut ur hennes ögon. I ”Bury a friend”, där hon bland får ryggen perforerad av ett dussin kanyler, liknar hon spökbarnen i ”The grudge”.
”Bury a friend” är en av årets bästa låtar och kulminerar med att Eilish stirrar in i kameran och mässar:
”I wanna end me, I wanna, I wanna, I wanna end me.”
Det låter kanske som att Billie Eilish är en marginell angelägenhet från Soundclouds ytterkanter.
I själva verket har hon en bra bit över en miljard strömmar på Spotify och Youtube. Dessutom har ”When we all fall asleep, where do we go?” förhandsbeställts i över 800 000 exemplar på Itunes. Vem trodde att en lika ung och stor publik någonsin skulle betala en jävla spänn för en musikfil?
Inget på skivan kommer egentligen i närheten av de självlysande låtarna ”Bad guy”, ”Bury a friend” och ”You should see me in a crown”. Men de ramar ändå in de mer konventionella balladerna på ett sätt som gör att musiken aldrig blir en grå tapet.
Billie Eilish är precis som Greta Thunberg en popstjärna för en tonårsgeneration som är övertygade om att de inte har någon framtid.
Den diaboliska nihilismen är trollbindande. Skillnaden mellan ansiktstatuerad hiphop och Eilish är att hon är catchy. Tillsammans med henne kan man nynna till undergången.
Det finns egentligen bara två sorter av artister man behöver lyssna på – de som upplevt allt eller de som upplever allting för första gången.
Billie Eilish tillhör naturligtvis den senare kategorin.
När det gäller mainstream är jag övertygad om att det kommer att finnas ett före och ett efter Eilish när vi sammanfattar det sena 10-talet.
I Eilish har hennes publik en jämgammal stjärna som upplever samma emotionella terror som dem, att vara tonåring.
Som om hennes fans bryr sig om vad en gammal rockjournalist tycker och tänker. Varför skulle de? Fuck off, farfar.
De citerar säkert hellre den mycket korta och bedårande hooken i ”Bad guy” och går vidare:
”Duh!”
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik