Måneskin har energi så det räcker och blir över

Natasha Azarmi

helskärm

LOLLAPALOOZA Som liveband ger Måneskin hundra procent. På italienarnas första Sverigespelning är energin överväldigande.

Måneskin
Plats: Bay Stage, Lollapalooza, Stockholm. Publik: Många hängivna fans. Längd: En timme. Bäst: ”I wanna be your slave”, ”Lividi sui gomiti” och scennärvaron. Sämst: ”Supermodel” kommer aldrig vara bandets starkaste stund.

Måneskin kan ses som två helt olika band. Ett som sjunger på italienska och fyller musiken med snygga riff och känslosam sång. Och ett annat som ägnar sig åt generisk och TikTok-vänlig popmusik på engelska.

Senaste singeln och Max Martin-samarbetet ”Supermodel” är ett klockrent exempel och den som envisas med att musiken ska föreställa någon slags rock får putsa öronen.

På scen råder det lyckligtvis ingen brist på stora gitarrsolon. Dessutom har Damiano David en utstrålning som heter duga. Sångaren rör sig livligt, spontant och fritt. Han skrattar, tar av sig skinnjackan och skriker:

– Who cares about the music? We're just here for nipples!

Under ”Touch me” rusar han ner till publiken och avslutar låten med att klämma in en egen version av The Whos ”My generation”. Han sjunger sig hes medan Ethan Torchio slår på trummorna tills håret dryper av svett. I samma stund försvinner gitarristen Thomas Raggi någonstans i publikhavet och fastnar där under flera låtar.

Som liveband ger Måneskin hundra procent. Det händer alltid något på scen, oavsett om det handlar om den intima dynamiken mellan basisten Victoria De Angelis och Thomas Raggi, Ethan Torchios frenetiska trummande eller Damiano Davids intensiva scenspråk.

Det gottgör för stunderna då musiken blir opersonlig. Trots sitt starka budskap ligger refrängen i osläppta ”Gasoline” farligt nära kvällens huvudakt Imagine Dragons. Det är ingen komplimang, Las Vegas-bandet är knappast mästare på innovation.

– I want to check one thing, säger David och börjar sjunga bandets storhit ”I wanna be your slave”. Publiken sjunger med men han är inte nöjd. ”More!” skriker han. Han ber publiken att sätta sig ner på knä och hoppa upp, allihopa samtidigt. Energin sträcker sig till skyn.

Under avslutande ”Lividi sui gomiti” får flera ur publikhavet göra bandet sällskap. Scenen fylls snabbt av euforiska fans som omringar sångaren, som i sin tur slänger armarna runt dem. Sedan spelar bandet som om det vore det sista de gör.

Om Måneskin fokuserar på att anamma samma råa känsla även i studion kan de på riktigt bli 20-talets mest relevanta band.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik