James Blunt snäll – i 90 minuter
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-03-24
Det finns artister som hatas för att de älskas och inte tvärtom.
Sådana som ler, tackar länge och plötsligt kan ge sig ut i publiken.
De heter väldigt sällan Noel Gallagher.
När James Blunt flyttade till Ibiza flyttade Noel Gallagher därifrån. Han stod, enligt en tidningskälla, inte ut med ”tanken på att James Blunt sitter och skriver usla låtar längre ned på gatan”.
En sådan artist är ”You’re beautiful”-skaparen.
En som hatas av kreddetablissemanget, men älskas av radiolyssnarna.
Samma scen, samma ton
Något i de välstrukna, stillastående popsångerna berör alltså många. Som soundtracket till en romantisk komedi. Till scenen där de nyförälskade har bråkat, en halvtimme före slutet, och sitter med varsitt rödvinsglas i varsin mörk lägenhet.
Men sedan stannar manuset. I 90 minuter hålls bilden fryst, i samma scen, med samma ledsamt snällmanliga ton.
Ett undantag
Undantaget är ”No bravery”, där sångaren uppträder ensam framför krigsbilder.
Där drabbas han av trovärdig innerlighet, sjunger hett och hamrar med eftertryck på pianot.
Resten lägger sig fogligt i mainstreampopmallen.
Ett oförargligt möte, med snäll och publikkär attityd.