Tool är ofta trollbindande
Publicerad 2022-04-27
KONSERT Tool är träffsäkra som få. Den amerikanska gruppens första spelning i Sverige på närmare 16 år är ofta så trollbindande att man försätts i ett transliknande tillstånd.
Tool
Plats: Avicii Arena, Stockholm. Publik: Saknar siffra men välfyllt. Längd: Cirka två timmar, exklusive paus. Bäst: Praktfulla ”Pneuma” lär bli en ny livefavorit. Maynard James Keenans sånginsats når dessutom nya höjder i ”The grudge”. Sämst: Jag är inget fan av skynket som i början av spelningen skiljer bandet och publiken åt.
Besöket är lika sällsynt som Tools musik är komplex. Under sin drygt tre decennier långa karriär har den amerikanska rockakten bara spelat på svensk mark en handfull gånger.
Kvartetten, som sällan släpper nytt material och turnerar, fyller Avicii Arena utan några som helst problem. Men folkliga publikfriare kan man knappast kalla dem.
Tool kastar undan allt vad spelregler och traditioner heter. Många populära livelåtar har förvisats till avbytarbänken. Refränger att sjunga med i är lika sällsynta som gemytligt mellansnack. Och innan extranumren tar bandet en tolv minuter lång paus (!). Spelningen bär fler likheter med en udda konstinstallation än en rafflande rockkonsert.
”The pot” är det närmaste till allsångsvänlig låt i kvällens repertoar, och de få gånger då Maynard James Keenan faktiskt snackar med publiken är det oftast för att ge någon pik.
– Är ni trötta? Varför sitter ni i såna fall ner? Jag är 58 år, vad har ni för ursäkt?
I sammanhanget känns Keenan lika charmig och karismatisk som en fästing med TBE. För det mesta verkar den fåordige frontmannen inte vilja kännas vid publiken. Han lunkar mest runt på de höga plattformarna som pryder varsin sida av scenen, som i sin egen värld. Om det inte vore för den färgglada tuppkammen hade det varit svårt att ens se sångaren bakom det tunna skynket som omsluter scenkanten under spelningens första låtar.
Gitarristen Adam Jones och basisten Justin Chancellor känns minst lika reserverade.
Men likt förbannat kommer Tool undan med dessa besynnerliga val och beteenden.
För den med tålamod och koncentrationsförmåga är belöningen monumental. Hypnotiserande rytmer som utmanar sinnena vaggar in hängivna publikmedlemmar i någon slags meditativ masspsykos. Storbildsskärmarna bakom scenen, som projicerar psykedeliska mönster och bilder från olika eror ur bandets karriär, förstärker känslan av att en djupt andlig upplevelse äger rum.
Men den främsta anledningen stavas Danny Carey. Hans taktfasta trumspel färdas genom luften med en svindlande kraft. Efter att Keenans sista urladdning i ”Opiate” glider över till ett instrumentalt outro låter det som att slagverkssavanten har lika många armar som den hinduiska guden Durga. Efteråt är jublet öronbedövande.
Kvällens första extranummer av tre, instrumentala ”Chocolate chip trip”, bryter förtrollningen något. Men lagom till att avslutande ”Invincible” ebbar ut är jag så knäsvag att mina spaghettiben har svårt att ta mig ut ur arenan.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik