Manics ger en känsla av hopp
Publicerad 2018-04-13
ALBUM ”Resistance is futile” är ännu ett typiskt storslaget Manic Street Preachers-album. Det eviga känslotillstånd som bandet förmedlar imponerar mer än själva musiken.
Manic Street Preachers
Resistance is futile
Columbia/Sony
ROCK Det fanns en tid när Manic Street Preachers var den renaste musiken jag kunde tänka mig.
Jag tänker på ”Motorcycle emptiness” från debuten ”Generation terrorists”.
Albumen ”Everything must go” och ”This is my truth tell me yours”.
Ljusblå melodier, melankoni och politik förpackat i vitt linnetyg.
26 år in i karriären påminner den walesiska trion mer om den siste samurajen som pryder omslaget till trettonde albumet.
Rockens sista riddare, stretande.
Men vem kan klandra dem när det låter så här – förhållandevis – bra?
”Resistance is futile”, som följs av bandets största arenaturné på tio år, kretsar typiskt romantiskt kring minnen och förluster och konsten som gömställe och inspiration.
Här finns få överraskningar, snarare blinkningar till det förflutna; den naiva energin från ”Generation terrorists” och det svepande orkestrala från ”Everything must go”. Bandet har sedan länge parkerat sig i sitt eget utryck. Widescreen-melankoli, som de själva insiktsfullt kallar det. Dessa tolv mustiga Manics-låtar har på gott och ont mycket lite med samtiden att göra. Musiken låter nostalgisk i sin svulstiga punkrockighet.
Men sållar man bland det tungfotat riffiga och det stundtals karaokerockande anslaget skymtar små glimtar av guld. ”International blue” med sina knorriga gitarrer och den luftigt svårmodiga fotbollshymnen ”Hold me like a heaven”, till exempel.
Men vad jag verkligen tar med mig från ”Resistance is futile” är någonting som James Dean Bradfield & Co lyckats klamra sig fast vid genom sina tre decennier tillsammans och som smittar mig varje gång jag hör deras musik.
En oupplöslig känsla av hopp.
BÄSTA SPÅR: ”International blue”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!