Blood Orange sjunger mörkrets svanesång
Uppdaterad 2019-08-02 | Publicerad 2018-08-24
ALBUM Blood Orange lägger åter en blöt 80-talsfilt över sina bitterljuva melodier.
”Negro swan” är ett sorgligt, hoppfullt och strålande album.
Blood Orange
Negro swan
Domino/Playground
POP Devonté Hynes hade en brokig uppväxt som punkare i bandet Test Icicles och folkrockare under namnet Lightspeed Champion.
Men sedan britten hittade ett nytt hem i New York under namnet Blood Orange har han varit oerhört konsekvent i sitt uttryck.
Hans egen musik har hållit en tydlig linje – undantaget 45 minuters refuserad filmmusik som han la ut på Youtube för några år sedan. Samma sak med hans samarbeten. Oavsett om han skrivit och producerat åt, säg, Solange eller Carly Rae Jepsen har hans osvikliga signum svävat över musiken.
På – ”Charcoal baby” – första smakprovet från fjärde albumet ”Negro swan” – lät det som om han bara lämnat inspelningarna av hyllade ”Freetown sound” för en kaffepaus, för att fem minuter senare återuppta dem exakt där han slutade.
Det är snarare en styrka än en svaghet. För Dev Hynes har ett melodispråk och en känsla för harmonier och stämningar som verkligen bara är hans.
”Negro swan” låter lika klädsamt förankrad i 80-talet som Timothée Chalamets Lacoste-pikéer i filmen ”Call me by your name”. Men den lysande producenten har numera skaffat sig en bred palett. De sexton spåren tar vägar via spirituell jazz, patenterade saxofoner, Prince-funk, hiphop, luftiga poprefränger, modernt avskalad r'n'b, gospel, soul och ostämd indie. Albumet känns som en promenad i en ny stad. Man undrar hela tiden vad som döljer sig bakom nästa gathörn.
Blood Orange behärskar dessutom albumformatet som få. Filmmusikskapandet – Hynes har även skrivit soundtrack till Gia Coppolas ”Palo Alto” – ligger till grund för hans sätt att se på musik som sammanhängande stycke. De flesta av låtarna känns uppfriskande omöjliga att lägga in i spellistor.
”Negro swan” kan mycket väl vara det minst insmickrande albumet från en artist på den här nivån sedan Frank Oceans tvåårsjubilerande ”Blonde”. Ofta lämnas vi ensamma med Hynes röst och en knarrande Wurlitzer.
Texterna behandlar familj, identitet och barndom.
Men framför allt depression och att vara svart eller queer i Donald Trumps USA.
”Black depression”, som Dev Hynes själv kallar det.
BÄSTA SPÅR: ”Chewing gum” (ft. ASAP Rocky, Project Pat)
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik