Sibille Attar låter förtrollande fri
Publicerad 2021-02-26
ALBUM Sibille Attars andra album är en stark musikalisk frigörelse där hon känns mer experimentell än någonsin.
Sibille Attar
A history of silence
PNKSLM/Border
POP Det finns knappast ett överflöd av artister som Sibille Attar i dagens musikklimat. Sådana som låter musiken ta sin tid och som är helt oberoende av trender och strategier.
När hon solodebuterade 2013 var det med slagkraftig indiepop och omedelbara melodier. Men trots ett betydande genombrott blev det tyst i flera år.
Pressmeddelandet berättar om en tuff period som definierades av musikindustrins mallar och regler och resulterade i att Attar ”nästan förlorade kärleken till musiken”. Till slut lyckades hon bryta sig fri.
Hennes andra album är en fortsättning på den utmärkta ep:n ”Paloma’s hand” från 2018. Det är experimentell och bred popmusik där hon fortsätter att skriva melodier som borrar sig in i hjärta och själ.
Musiken är dramatisk och storslagen och kännetecknas ofta av Attars distinkta röst och uttal. Hon skiftar mellan svenska, engelska och franska och hoppar lekfullt mellan instrument som saxofon, stråk och gitarr.
Det hela känns dessutom tidlöst, tack vare vanan att hämta inspiration från olika årtionden. Lyssna bara på hypnotiska ”Dream state” där 1969 låter precis lika närvarande som 2021.
Texterna handlar om att lämna det gamla bakom sig och gå vidare, en ärlig skildring av vad som händer när livet blir för motigt. ”Jag har sovit i tre trappuppgångar senaste veckan”, säger Sibille Attar i ”1997”.
I fantastiska singeln ”Hurt me” sjunger hon om att ta sig ur en destruktiv relation medan ett omskakande stråkarrangemang förstärker desperationen.
Det är dystert och svart men samtidigt förtvivlande vackert.
BÄSTA SPÅR: ”Hurt me” och ”Dream state”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik