Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Kiss avsked – ett fint avslut på en drygt 50 år lång karriär

Så bra var sista spelningen i Stockholm – betyg låt för låt

Uppdaterad 2022-12-06 | Publicerad 2022-06-18

Det ikoniska rockbandet Kiss gjorde en stabil avskedsspelning för sin svenska publik på Tele2 Arena i Stockholm.

KONSERT Det är långt ifrån världens hetaste band som Stockholmspubliken har framför sig för sista gången.

Men med stor värme, stark närvaro och sin snuskigt snygga scenproduktion gör Kiss en skaplig sorti från strålkastarljuset.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus
Kiss
Plats: Tele2 Arena, Stockholm. Publik: 27 468. Längd: Två timmar. Bäst: Både starten och finalen, ”Detroit rock city” respektive ”Rock and roll all nite”, är något i hästväg. Sämst: ”Say yeah”, ingen tvekan om saken. Paul Stanleys välrepeterade mellansnack känns många gånger också väldigt krystat. Fråga: Någon mer som tror att Kiss kommer att gå i Abbas fotspår och återkomma som hologram-avatarer?


Få band har ett så fanatiskt följe som Kiss.

Kidsen som det ikoniska rockbandet satte klorna i på 70- och 80-talet är i dag medelålders fans som fortfarande kysser marken som medlemmarnas höga platåskor går på. Med största sannolikhet har fascinationen förts vidare till nästa generation i familjen.

När fortsättningen på farvälturnén ”End of the road”, som inleddes 2019 och har skjutits upp flera gånger på grund av pandemin, når Sverige är det en självklarhet att ta farväl av barndomsidolerna även om det som väntar knappast innehåller några överraskningar.

Från att bandet (minus Eric Singer) traditionsenligt hissas ner till de inledande tonerna av ”Detroit rock city” till det storstilade finalnumret ”Rock and roll all nite” är det mesta sig likt sedan stoppet på Sweden Rock 2019.

Men publiken sväljer det bekanta nostalgipillret med hull och hår.

Decibelnivån inne i arenan är ofta off the charts. Som när publiken nynnar med i (utomordentligt uttjatade) ”I was made for lovin’ you” eller när Gene Simmons sprutar blod i demongrönt sken under bassolot innan ”God of Thunder”.

Stanleys skavanker döljs

Det är ingen hemlighet att Paul Stanleys pipa har sett betydligt bättre dagar. Sångarens två turer med covid lär inte ha gjort saken bättre.

Men en hel del åtgärder har numera gjorts för att skavankerna inte ska störa helheten.

Under ”Heaven’s on fire”, en av bandet mest krävande låtar, sjunger Stanley inte ens i refrängen utan lämnar helt och hållet över sången till Tommy Thayer och Simmons. Samma sak med bland annat ”I was made for lovin’ you”.

Svagheterna blir som mest uppenbara under mellansnacken och påorna, när rösten är hårresande hes.

Om Stanley i stor utsträckning använder sig av förinspelad sång, vilket det länge har ryktats om, är det inte alltid helt uppenbart. Åtminstone inte från där jag sitter.

Men under till exempel ”Love gun” hörs Stanleys bekanta stämma trots att hans sminkade nylle inte är i närheten av mikrofonen.

Hög underhållningsfaktor

Men oavsett vad är de måna om att ge publiken valuta och underhållning för pengarna.

Och då talar jag inte bara om den påkostade scenshowen som bjussar på så mycket visuellt godis att ögonen riskerar att få karies (färgsprakande fyrverkerier, stora eldbomber, gigantiska statyer av bandmedlemmarna med mera).

Även engagemanget och entusiasmen skimrar starkt i strålkastarljuset. Simmons och Stanley i synnerhet besitter stark scennärvaro och får publiken att känna sig speciell från start till slut. Om de inte är genuint glada över att möta sina svenska fans, utan fejkar det, är det årtusendets bluff.

När de stannar upp efter första extranumret ”Beth” och ber om en bild tillsammans med publiken känns det så innerligt att en tår letar sig fram i ögonvrån.

Det blir trots allt ett fint, om än förutsägbart, avslut på en drygt 50 år lång karriär.


Onsdag 22 juni gör Kiss sin sista Sverigespelning någonsin på Scandinavium i Göteborg.


Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik

Med stor värme och stark scennärvaro gjorde Gene Simmons och Paul Stanley sin sextonde och sista spelning i Stockholm under lördagen.

Betyg låt för låt

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Detroit rock city
Gene Simmons, Tommy Thayer och Paul Stanley hissas ned på var sin plattform till de inledande tonerna och publikens högljudda vrål. Sedan följer en energiladdad start på kvällen.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Shout it out loud
Allsången är öronbedövande. Och bandet? Jovars, de börjar redan kännas varma i kläderna.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Deuce
Det låter riktigt stabilt och bandet gör ett fint jobb med att trissa upp stämningen i publikhavet.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

War machine
Nog är Kiss ett väloljat maskineri vid det här laget.

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus

Heaven’s on fire
Att bandet inte har strukit den här krävande låten från låtlistan övergår mitt förstånd. Stanley sjunger inte ens med i refrängen längre.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

I love it loud
Taket kommer när som helst att lyfta. Det gör inte saken sämre att numret avslutas med att Simmons sprutar eld.

Betyg: 2 av 5 plusBetyg: 2 av 5 plus

Say yeah
Nja, jag säger snarare nej till detta ”Sonic boom”-spår som även denna gång sänker stämningen. Stanleys upprepade yeah:s låter dessutom riktigt sura.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Cold gin
Simmons leverans av verserna landar inte stenhårt, men i refrängen är det i princip omöjligt att inte ryckas med. Även när Stanley stämmer in med falskklingande sång.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Lick it up
Stanley vill att publiken ska sjunga med så högt att det hörs ända till Göteborg. Allsången hörs nog till Södertälje i alla fall. Eric Singers trumljud låter för övrigt otroligt maffigt.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Calling Dr Love
Inga större fel på utförandet, men låten landar lite platt.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Tears are falling
Samma som ovan. Trots att jag i vanliga fall är väldigt svag för denna tillbakalutade ”Asylum”-pärla.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Psycho circus
Varken bandet eller publiken förvandlas till vilda djur, men det blir nog så trivsamt ändå.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

100,000 years
Precis som med ”Psycho circus” får inte hela låten vädras, men även ”100,000 years” swishar förbi med hedern i behåll.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

God of thunder
Efter att Gene Simmons har sprutat blod och åkt upp på sin höga plattform kittlar de mullrande basgångarna dödsskönt i kistan.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Love gun
Paul Stanley tar sig ut till den lilla scenen mitt i publikhavet och tusentals mobilskärmar åker upp i luften för att föreviga ögonblicket. Vid såna här tillfällen känns bandet större än livet självt. Så även framförandet av detta publikfriande spår, även om Stanley knappt sjunger.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

I mas made for lovin’ you
Det är inledningsvis lite svårt att höra Stanleys sång men publiken kan förstås texten som rinnande vatten så det går jämnt ut.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Black diamond
Eric Singer får skina i strålkastarljuset och han gör en superb sånginsats även om det känns som att hans bandkamrater har tappat lite fart. Ett storartat fyrverkerispel gör de sista tonerna sällskap.

Extranummer

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Beth
Eric Singer åker upp genom golvet, sittandes vid ett glittrigt piano, och river av en skapligt fin version av ”Destroyer”-balladen.

Betyg: 3 av 5 plusBetyg: 3 av 5 plus

Do you love me
Det är svårt att inte älska medlemmarnas entusiasm. Den har inte börjat sina trots att spelningen går mot sitt slut.

Betyg: 4 av 5 plusBetyg: 4 av 5 plus

Rock and roll all nite
Kiss slår på stora trumman med ett riktigt storartat finalnummer. Publikhavet framför scenen dränks av konfetti medan både fyrverkerier och eld avfyras.