Molly är en mänsklig popstjärna mitt i nuet
Publicerad 2022-03-05
Molly Sandén
Plats: Saab arena, Linköping. Publik: 3 200. Längd: 90 minuter. Bäst: ”Det bästa kanske inte hänt än” och ”Va det då?”. Sämst: Den stackars pojken bredvid i pappas knä som missar sömntåget.
KONSERT I Molly Sandén har vi slutgiltigt fått vår moderna popstjärna på svenska. Hon som sjunger som om hon väntat ett liv på att stå just här och framföra sin egen musik, på sitt sätt.
LINKÖPING. Det kanske börjar bli tjatigt, men det går inte att överdriva betydelsen av att Molly Sandén återvände till svenska språket och omformulerade sin karriär på albumet ”Större” från 2018.
Det tog henne hit: till första riktiga arenaturnén med kaxigt svengelsk titel. Lokalen må gapa halvtom, men när den släcks ner förvandlas den till en sorgset pulserande klubb för trånande tonårshjärtan. Bandet tränger ihop sig på en liten scen, Molly längst fram på catwalken.
”Dom ska veta arena tour” tar avstamp i titelspåret från senaste albumet, en uppgörelse med ett smärre liv som människa och artist. Sandén slog igenom som 16-åring i en dokumenterat patriarkal bransch. Här får de som kallade henne ”lilla gumman” och ville göra henne till Carola sina fiskar varma.
Molly övertygar från start. Hon har röstresurserna hos vilken internationell sångdiva som helst. Samtidigt är hon ju inte det – även det till hennes fördel i kväll. Molly från Huddinge har kämpat med samma kärleksknip som tjejerna och killarna i Linköping. Hon kan, som hon säger, inte vara ”ett perfekt popmonster”. ”Ni känner ju mig, ni vet vem jag är. Jag är en tönt. Men det kanske är därför ni är här i kväll”, fortsätter hon.
Över tre album har Molly Sandén blommat ut till en av våra – förvånande få – moderna popstjärnor på svenska. Via dessa har hon också materialet att bära en stor konsert. ”Det bästa kanske inte hänt än”, ”Va det då?” och ”Den som e den” är samtida popmusik som, likt Robyns ”Dancing on my own” eller Solanges ”Losing you”, dansar och gråter på samma gång. Molly sjunger som hon väntat ett liv på att stå just här och framföra sin egen musik, på sitt sätt.
När hon och ”förbandet” Daniela Rathana duetterar känns det faktiskt som ett litet skifte i svensk pop – som förstärks när Molly lämnar scenen och Edith Södergrans dikt ”Vierge moderne” tar vid på storbildsskärmarna. Raden ”Jag är en skål för alla kvinnors ära” möts av extra jubel.
Konserten handlar hundra procent om rösten, värmen och bandet till fansen. Molly ramlar nästan av scenen när hon ska bjuda ett av dem på vatten. På en liten scen vid mixerbordet framför hon våldsamt strömmade Jonathan Johansson-covern ”Rosa himmel”. Publiken överröstar nästan mikrofonen. Molly bara skrattar som svar. Sedan sjunger hon ”Noise cancellation” dansande bland beundrarna.
När hon avslutar med att hissa upp sig själv i taket till den isländska jordskredsballaden ”Husavik” från Will Ferrell-komedin ”Eurovision song contest: the story of Fire Saga” får även mammorna och papporna valuta för biljetten. Men allra sista låten, ”Sand”, sjunger hon bara för tjejerna längst fram.
