Madonnas hitshow bländar och bjuder in
Hyllar sig själv – så bra var stjärnan på Tele 2
Publicerad 2023-10-29
KONSERT Madonna hyllar sig själv och sin fyra decennier långa karriär som stilbildande internationell popikon med en minst sagt spektakulär greatest hits-show.
Den berättar möjligen inte så mycket nytt om stjärnan men känns samtidigt som något av det mest inbjudande och hjärtliga som hon gjort.
Madonna
Plats: Tele2 Arena, Stockholm. Publik: Får ingen siffra från arrangören men väldigt välfyllt. Längd: 133 minuter. Bäst: ”Live to tell”, ”Holiday”, ”Hung up” och ”Ray of light”. Sämst: ”Don’t cry for me Argentina” platsar kanske inte riktigt i det här hitbombardemanget.
”The celebration tour” heter turnén som skulle ha startat i Vancouver redan i somras men fick skjutas upp när Madonna fick svåra hälsoproblem på grund av en bakterieinfektion. Hon har själv berättat att hon inte visste om hon skulle överleva.
Showen, vars idé är något så egentligen icke-Madonna som en greatest hits-föreställning, går således inte bara att betrakta som en hyllning till en av de senaste 40 årens allra mest remarkabla popkarriärer utan också till livet självt.
Att ett nostalgiprojekt som detta trots allt kommer från den 65-åriga ikonen nu handlar måhända om att hennes senaste artistiska projekt haft det lite motigt kommersiellt men sannolikt också om att hon känner visst behov av att påminna om vem det var som på 80-talet de facto skapade en stor del av modern popmusikkultur så som den ser ut i dag.
Hon gör det med ett visuellt bombardemang av ett slag som inte skådats på en svensk scen sedan Beyoncé på Friends Arena i maj och väldigt sällan innan dess. Och lite lyckas hon trots allt vrida på perspektiven även denna gång.
Det här är nämligen en show nästan helt utan musiker. Det allra mesta är förinspelat. Madonna inser att det inte är för bandet som folk kommer till en Madonna-show och, som hennes ”musical director” Stuart Price säger, ”det är originalinspelningarna som är stjärnorna”. Han säger också att en ”greatest hit” i Madonnas fall inte behöver vara en låt utan lika gärna en look, en video eller ett citat.
Vilket förstås är helt korrekt och förmodligen postmodernt värre.
Om det fortfarande är en konsert när det knappt framförs någon levande musik går eventuellt att fundera på, men det känns tämligen irrelevant att diskutera i just Madonna-sammanhanget.
På samma sätt ser Madonna hela främre delen av arenan som sin scen, hon rör sig konstant mellan mindre avsatser ute i publiken, vilket gör att ovanligt många fans kommer oväntat nära stjärnan. Vilket är en stor skillnad från när jag senast såg henne, på Ullevi i Göteborg för 14 år sedan, då hon högst sällan lyckades få sin föreställning att nå särskilt många centimeter utanför scenkanten.
I kväll bjuder hon in betydligt mer.
Först glider hon in som en magisk gudinna i lång mörk dräkt på en roterande scen till ”Nothing really matters”, men tar oss sedan snabbt med till New York i skarven mellan 70- och 80-tal, dit en 19-årig Madonna Louise Ciccone anlände med 35 dollar på fickan för att slå sig fram som dansare.
Madonna och hennes många dansare flashar den sorts trasheleganta mode som hon bildade skola med då, hon river av tidiga hits som ”Everybody” och ”Into the groove” och berättar vilken kick det var att första gången uppträda med ett band på klassiska rockklubben CBGB’s.
Vi får en punklarmig version av ”Burning up” med Madonna på elgitarr och olika sorters 80-talsestetik på filmdukar bakom henne.
Artisten och dansarna spelar lite teater om hur hon innan genombrottet hade svårt att komma in på hippa klubben Danceteria och ett tema genom kvällen är hur hårt hon har fått, och fortfarande får, jobba. Då för att hon var ung kvinna som visste vad hon ville i en patriarkal musikbransch, nu för att hon är en kvinna i pensionålder som har fräckheten att fortfarande vilja vara ohämmad, gränslös popikon.
Showen är emellertid ingen kronologisk dokumentär. Efter nedslaget i den tidiga eran flyter det mer fritt fram och tillbaka mellan centrala Madonna-teman som kärlek, sex, synd, religion, andlighet, mysticism, mode, politik, familj och givetvis fest.
Somligt är onekligen både spektakulärt och tankeväckande.
I ”Live to tell” glider hon till exempel runt över publiken i en bur samtidigt som bilder på unga människor som föll offer för aids, däribland Queen-sångaren Freddie Mercury, konstnären Keith Haring och fotografen Robert Mapplethorpe.
”Like a prayer” blir åter, 34 år senare, en giftig uppgörelse med katolicismen när ett slags karusell med lättklädda dansare snurrar framför en fond av kors. I slutet gör en Prince-kopia det gitarrsolo som Prince spelade in till låten men aldrig kom med på skivan.
Ett annat starkt moment är när dottern Mercy James kompar sin mor på flygel i balladen ”Bad girl”, liksom när Madonna hänger på sig en akustik gitarr och rakt upp och ner, naket och rakt, sjunger Gloria Gaynors discoklassiker ”I will survive”.
Då har hon även hunnit snuska sig med ett gäng boxare i ”Erotica” och under ”Justify my love” bli smekt över hela kroppen på en sammetsbädd av en dansare klädd i den ikoniska strutbehån. Liksom citera Uppenbarelseboken och sedan praktisera skum magi i svart häxkostym under gamla James Bond-låten ”Die another day”. Samt glida runt som ett slags Robocop i ormdräkt under ”Ray of light”.
Med mera, med mera, med mera. Det händer massor hela tiden, varje nummer är en liten show i sig och fansen kan plocka otaliga små påskägg i form av låtfragment och visuella referenser till olika Madonna-eror längs vägen.
Givetvis bländar det, givetvis är det väldigt underhållande. Riktigt tidiga hits som ”Everybody” och ”Holiday” har högst uppiggande evergreenkvaliteter. Den Abba-samplande och i kväll ovanligt erotiskt laddade ”Hung up” är alltjämt en lika tidlös discobomb, vilket även kan sägas om den här leveransen av ”Vogue” som blir ett färgsprakande och intensivt hbtqi-anthem.
Till skillnad från de där kvällarna på Ullevi lyckas hon dessutom riktigt bra med att få publiken att känna att de verkligen delar kvällen med sin idol.
Vad Madonna försöker säga, mer än att hon fortfarande åtminstone är med och kandiderar till titeln queen of pop, är kanske lite mer oklart. Huruvida showen egentligen berättar något nytt om artisten Madonna går möjligen också att fundera på.
Men hon är här, och i all sin superproffsighet känns hon befriande hudlös när hon tar en stund på slutet och och vädjar till oss om att inte glömma kärleken (”we are one”) i en värld där en massa ”crazy shit” händer.
Det finns en mänsklighet i showen som inte bara överraskar utan också förlåter att den evigt framåtblickande Madonna den här gången tillåter sig att njuta av sin egen historia.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik