Knäckande tidlöst och vitalt med Pavement
Publicerad 2022-11-01
KONSERT När Pavement åkte på sin första comebackturné för tolv år sedan lät de bättre än någonsin.
De låter ännu bättre i dag.
Pavement
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1 370. Längd: 107 minuter. Bäst: ”Embassy row”, ”Unfair” och ”Gold soundz”. Sämst: Möjligen något utdraget moment av Grateful Dead-jam för mycket.
På papperet kändes det kanske inte överdrivet ”pavementskt” med den återföreningsturné som tog Stephen Malkmus och hans gamla band till Way Out West 2010.
Den amerikanska indierockens skarpaste ironiker skulle ju inte hålla på med sånt. Att åka runt och casha in på gamla meriter var ju uppblåst rockstjärnebeteende, allt det som Pavement var med om att sticka hål på under några för rocken så vitaliserande år på 90-talet.
Men det visade sig att de lät bättre, och även verkade må bättre, än någonsin den där augustikvällen i Göteborg. ”De får gärna göra comeback om tio år igen”, skrev jag då.
Nu har det gått tolv år, men det känns det verkligen inte som. Jag gissar att åtskilliga av de 70-talistmän som dominerar publiken på Cirkus i kväll rentav förundras en del över att det den här hösten är hela 30 år sedan det mest amerikanska av indieband gjorde sina första Sverige-spelningar som förband till Sonic Youth.
Den sortens tidlöshet har Pavements musik och hela uppebarelse.
Bortsett från gitarristen Scott ”Spiral Stairs” Kannbergs glesa hjässa ser den 56-åriga versionen av kvintetten i princip likadan ut som alltid i sina välstrukna skjortor och indierock-t-shirts.
Tanige och bildsköne bandledaren Malkmus till vänster och Kannberg till höger, basisten Mark Ibold och trummisen Steve West i mitten, Bob Nastanovich i en fri roll på percussion, flöjter och olika vrål. Den här turnén har de även med sig keyboardisten och körsångerskan Rebecca Cole, vilket gör att lo fi-bandet som aldrig egentligen var lo fi kan bygga upp ett mer mångfacetterat sound än någonsin i låtar som ”Grave architecture” eller ”The hexx”.
Det låter tungt och krispigt klart och är fortfarande ett av de mest egensinniga rockljud vi har. Ett slags högst amerikaniserad version av de skeva idéerna hos klassisk brittisk postpunk som The Fall och Swell Maps, kufig i texterna och introvert i grundläget men längst inne med så mycket kunnighet om och kärlek till den klassiska rockhistorien att Pavement förmodligen hade kunnat spotta ur sig många fler alternativhits än ”Range life” och ”Cut your hair” ifall de bara hade velat och orkat.
Om de bjöd på något av ett greatest hits-set senast har den här turnén levererat synnerligen ombytliga setlistor med generösa mängder udda nummer. Så också på Cirkus, och givetvis helt rätt då det här är en publik där vilket albumspår som helst möter igenkännande jubel.
Och bortsett från någon enstaka lite väl fri och utdragen övning är det faktiskt knäckande laddat och kul hela vägen.
Malkmus presenterar Kannberg som ”the Richard Lloyd to my Tom Verlaine” och när de både tvinnar ihop och skär stål med gitarrerna i ”Grounded” eller ”Unfair” är det faktiskt Television-elektricitet i luften.
”Gold soundz” och ”Here” låter mer som indieevergreens än någonsin, Kannbergs ”Two states” blir rena glamrockboogien och ”Spit on a stranger” får mig att vilja gå hem och lyssna på sista albumet ”Terror twilight” igen, vilket sannerligen inte var i går.
Pavement må åka runt och casha in på 40 plus-publikens indienostalgi. Men när de gamla slackerrockarna gör det så här engagerat och värdigt och med en så unik låtskatt är de närmast skyldiga att fortsätta göra det.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik