Hårresande bra – till sist

Mattias Kling

till Coheed And Cambria

helskärm

Bara ett dygn tidigare förklarade Danko Jones att det inte går att spela för högt.

Jo, det gör det.

Coheed And Cambria kan.

I den bästa av världar ska det gå att kombinera en tånagelsplittrande hög volym med en känsla för detaljer och nyanser.

Tyvärr är en sådan förening en omöjlighet denna afton, med den följden att emoproggarnas mer rifftastiska låtkonstruktioner far fram som skördetröskor på en vallmoåker.

Superslingorna i ”No world for tomorrow” och ”The suffering” förpassas till bakgrunden, de inhyrda körsångerskorna orkar knappt över ljudbarriären och var keyboarden är vet jag inte.

Räddningen ligger då i en repertoar som heter duga. I ett medley paras Iron Maidens ”The trooper” ihop med egna ”Devil in Jersey City”, ”Feathers” är poppig utan att bli banal och den avslutande trio som mynnar ut i ”The wishing well IV – The final cut” är lika hänförande som Claudio Sanchez supertäta Sideshow Bob-frisyr.

Då är det faktiskt hårresande bra.