Haim mixar utsökt pop med kalifornisk buskis

Markus Larsson

helskärm

LOLLAPALOOZA. Attityden är bättre än konserten.

Haim är mer rock än Sweden Rock.

Haim
Plats: Bay Stage, Lollapalooza, Stockholm. Publik: Rätt många. Längd: Föredömligt kort. Knappt 50 minuter. Bäst: ”Forever” och ”The steps”. Sämst: Framförandet är emellanåt rätt skräpigt. Fråga: Är saxofonisten Harry gruppens svar på Bez i Happy Mondays?

I stället för musik – en sketch.

I början av konserten blir basisten Este uppringd av ”Caleb”. Dialogen utgår från att de nyligen träffades i Roskilde och låg med varandra i en bajamaja.

Som man ju gör. Lätt hänt.

En annan pojkvän, en svensk, hann tydligen lära henne fyra svenska ord:

”Jag älskar dig, musprutt.”

Farser verkar över huvud taget ligga de tre systrarna Haim nära hjärtat. Scenografin består av några upphängda korvar. De kanske symboliserar att det är sommar och grillsäsong?

Det är inte varje dag man får uppleva lite kalifornisk buskis. Saxofonisten Harry bör också nämnas i sammanhanget. Han dyker upp i låtarna som gubben i lådan och tutar, men annars står han mest och ser ut som ett barnbarn till The Blues Brothers.

Haim går på och uppträder med en attityd som är mer Monsters of rock än Judas Priest, Saxon och Warlock tillsammans på 80-talet. De är tre knutna nävar i läderbyxor. Haim är med andra ord ungefär 7000 gånger roligare att titta på än, säg, Lewis Capaldi.

Sedan låter själva musiken oväntat tunt. Det märks inte bara ”Something to tell you” är trions enda gjutna album. Live fungerar inte heller bandets kabeldragningar mellan 70-talets tunga rockstål, Joan Jetts köttigaste riff och 2000-talets pop och r’n’b lika bra som på Spotify. Det är mer en slarvig dag i replokalen, på fel sätt.

Med det är ändå svårt att hitta en bättre kvart på den här festivalen än låtarna ”Summer girl”, ”Forever” och ”The steps”.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik