Marcus och Martinus är ödmjuka och sockersöta
Uppdaterad 2023-08-15 | Publicerad 2023-08-14
KONSERT Konserten bygger på en enkel premiss: Marcus och Martinus är de mest perfekta människopojkarna på planeten Tellus.
Publiken älskar dem som munkar och spunnet socker.
Marcus och Martinus
Plats: Gröna Lund, Stockholm. Publik: 7 000. Längd: 1 timme. Bäst: ”Slalom”. Sämst: Att duon sjunger på något annat språk än norska.
Marcus och Martinus är något av experter på att ställa ödmjuka frågor som de redan vet svaret på.
– Var det någon som såg ”Masked singer”? undrar de en halvtimme in i konserten.
”Eh, ja”, kan gensvaret bäst beskrivas som. (Vi har i alla fall det osannolika nöjesprogrammet att tacka för att den unga publiken kan Chris Isaaks ”Wicked game” utantill.)
41 minuter in frågar tvillingduon:
– Var det någon som såg Melodifestivalen?
De hade lika gärna kunnat fråga om någon i publiken gillar glass. Sedan framför de ”Air”, schlagern i kölvattnet av popgruppen Berlins ”Take my breath away” och landsmannen Kygos luftiga popmusik.
Det blir bara bättre:
– Är det okej om vi tar en bild med er till vår Instagram?
Guttene har, så att säga, publiken med sig från start. I samma millisekund som första beatet hörs blir det tydligt att alla personer över 12 numera har sin egen mobiltelefon. Samtliga sträcker nämligen upp en i luften. Från min position är de 7 000 displayerna en ungefär lika hypnotiserande syn som chokladhjulen med sina surrealistiskt stora Plopp-förpackningar.
Duon framstår som ett halverat pojkband, de har den typen av nostalgiskt publikfriande kvaliteter. För ett akustiskt parti sätter de sig till exempel på varsin pall, den ultimata pojkbandsmöbeln.
Konserten bygger på en överenskommelse mellan bandet och deras publik, ”MMers”, som de kallar sig: Marcus och Martinus är de mest perfekta människopojkarna på planeten Tellus. Publiken älskar dem förbehållslöst. Tvillingduon gör, å sin sida, allt för att serva sina fans med exakt vad de vill ha.
Det finns inget som helst skav hos Marcus och Martinus. Det är idel äppelkäcka utrop, vagt synkroniserade danssteg och artiga vinkningar till lika vagt specifika fans i publiken.
Det finns emellertid en naivitet och mjukhet i deras musik som faktiskt förtjänar en uppriktig eloge. Och ja – de är från Norge. Vid sidan av engelskan och, möjligen franskan, måste norskan rimligtvis vara världens bästa popspråk. Tyvärr envisas duon i kväll med att framföra majoriteten av sitt material på engelska (och sporadisk spanska i låten ”Belinda”).
När bröderna växlar till modersmålet och bränner av några av sina inhemska hits i ett medley, inklusive låten med det briljanta namnet ”Slalom”, formar studsande telefoner ett öronsnibbsbrett leende. Allt går i ett så vansinnigt tempo att jag inte är säker på att längdåkningslöparen Johannes Høsflot Klæbo hade hunnit med ens med sin patenterade teknik ”Klæbo-klivet”. Gensvaret från publiken är sommarens största i nöjesparken, inklusive Hoojas after-förskolan-disco.
I slutet av konserten har bröderna Gunnarsen från Trofors bara två frågor till:
– Vill ni ha mer? Är det någon särskild låt ni vill höra?
Allsången som följer deras största hit ”Elektrisk” är nästan parodiskt perfekt och välfraserad.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram och Twitter för full koll på allt inom musik