Ane Brun imponerar med jubileumsshow

Håkan Steen

KONSERT Ane Brun samlar ihop sina första 20 år som skivartist i en show som inte bara är snygg och minimalistiskt elegant utan också visar upp en imponerande musikalisk resa.

Ane Brun
Plats: Cirkus, Stockholm. Publik: 1 700 (utsålt). Längd: 107 minuter. Bäst: ”Directions”, ”All my tears” och ”Oh love”. Sämst: Det blir förstås en del pärlor som inte får plats. Hade gärna hört ”Closer”, till exempel.

De flesta som blir något sätter igång tidigt men Ane Brun hade hunnit fylla 21 innan hon började plinka på sin mammas akustiska gitarr hemma i norska Molde och förstod att det var låtskrivare och artist hon ville bli.

Flyttar till Barcelona och Oslo ledde vidare till Uppsala och snart Stockholm, där alla studiemedel spenderades på att slå sig fram på popklubbarna och spela in demos.

27 år gammal släppte Ane Brun debutalbumet ”Spending time with Morgan” (Morgan var vad hon kallade sin gitarr) på eget bolag.

Nu är det 20 år och lika många album – studioskivor, samlingar och livealbum inkluderat – senare. Samtliga fortsatt på eget bolag.

Omslagen till skivorna bildar ett slags mosaik i fonden på scenen i kväll, när den inte visar gamla sepiatonade hemvideofilmer från tidiga dagar i karriären.

Ane Brun har valt att fira stort med en samlingsskiva, en platta med covers och en med uddaspår hittills i år och det här är andra showen på en internationell jubileumsturné.

helskärm

Till ett fullsatt Cirkus säger hon att att hon har filat på låtlistan i fyra månader, men så är det ju också en tämligen imponerande musikalisk resa som ska kokas ned till 20 nummer.

Den Ani DiFranco-inspirerade singer-songwritern med akustisk gitarr har längs vägen blivit en graciöst dansande estradör i silver och långa fransar som vecklat ut sin musik till något både eget och sällsynt mångfacetterat.

Tillsammans med ett sex personer starkt band innehållande såväl fiol och cello som två trummisar bygger hon i kväll upp, skalar av och tolkar om sina låtar.

”One”, hennes anthem om att all förändring börjar i det lilla, får en avskalad elektronisk kostym med suggestiv synthbas. ”Do you remember” är europeisk soulgroove med afrobeatdoft och ”Directions” sveper fram genom en skimrande ljudvägg.

Ane Brun säger att alla samarbeten – med såväl Peter Gabriel som Tonbruket och Göteborgsoperan – har fått henne att ständigt våga mer. I kväll gör hon Kate Bush-klanger, mellanöstern-doftande melodier, en briljant återhållen stråk- och keyboardsversion av Beyoncés ”Halo” liksom Julie Millers ”All my tears” i traditionellt folkcountryarrangemang till lika naturliga delar av helheten.

Det är över huvud taget en stark uppvisning i elegant minimalism. Möjligen ibland väl snygg och sval, det här setet borde rimligen kunna generera ännu mer energi i lokalen.

Extranumren, med publiken som kör i hoppfulla valsen ”Oh love”, helt nya låten ”These waters” och den intensiva finalen ”This voice”, går emellertid inte att klaga på.

Där råder inga tvivel om att artisten på scen hör till Skandinaviens i särklass mest begåvade den här sidan millennieskiftet.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik