Glimrande ledsenglad klubbpop med Romy
Publicerad 2023-09-08
ALBUM Romy Madley Croft från The XX solodebuterar med ett album om sorg, stolthet och blossande kärlek till euforisk danspop som doftar av Robyn och 00-talets houseklubbar.
Romy
Mid air
Young/Playground
POP Romy Madley Croft och Oliver Sim bildade The XX när de båda var 15 år. Tillsammans med Jamie XX gav de ut sitt första album ”XX” fem år senare. Sedan dess har London-trion släppt två lika lysande skivor till med minimalistisk, djupt personlig elektroniskt präglad indiepop. Det senaste, ”I see you”, kom för sex år sedan.
Med sin samlade produktion har de satt ett avtryck långt större än de egna försäljningssiffrorna. The XX är i dag en given soundmässig referenspunkt bland ledande hitproducenter, och både Jamie XX och Oliver Sim har även var för sig och tillsammans släppt briljant musik utanför bandet.
Romy Madley Croft dröjde till 2020 med att ge ut något i eget namn, delvis av blygsel och osäkerhet på sin egen förmåga som soloartist, delvis då hon efter senaste The XX-albumet hade testat att skriva musik till andra, som Dua Lipa och King Princess.
Några av låtarna som hon gjorde ihop med Fred Again, en av senare års hetaste popproducenter, blev så personliga att hon ville testa att spela in dem själv, vilket ledde till singeln ”Lifetime” 2020 och det pandemiprojekt som är albumdebuten ”Mid air”.
Utan att på något sätt låta sökt är det musik tämligen långt ifrån The XX introverta intimitet. Romy håller Chers ”Believe” som en av världens bästa låtar och älskar den sortens pop som gråter i texterna och jublar i musiken, som ”Smalltown boy” med Bronski Beat och inte minst Robyns ”Dancing on my own”, som blev något av en ledstjärna i arbetet med ”Mid air”.
Musiken letar sig tillbaka till den euforiska känslan på Romys favoritklubbar i mitten av 00-talet, med housepop och trancehits, samtidigt som hon sjunger om sorgen efter sina föräldrar som båda gick bort innan hon fyllt 21, och kärleken som kom, försvann och återvände.
Relationerna som The XX har berättat om har alltid varit queer men medvetet vagt hållna. De här låtarna är första gången som Romy sjunger om sin fru, fotografen och filmaren Vic Lentaigne, som ”she” och ”her”.
Då blir det allra bäst
Samtidigt som Romy utmanar sin publik musikaliskt är hon fortfarande samma artist bakom mikrofonen. Det ligger nära till hands att jämföra med Everything But The Girl, både den singer-songwriterduo som på 90-talet imponerande naturligt klev in på klubbarna med ”Walking wounded” och det band som gjorde den här vårens kanske finaste album med comebacken ”Fuse”.
Romy och Tracey Thorn känns som något av själsfränder i såväl röst som attityd och temperament, och har den där förmågan att berätta om stora känslor med små ord och få väldigt mycket att hända med små fraseringar och skiften i tonläge. Lyssna bara på när Romy berättar om att hålla händer under bordet i inledande ”Loveher”. ”Något händer när hon sjunger”, som Fred Again formulerade det.
Den sortens klubbpop som låter precis lika bra hemma i högtalarna finns det massor av på ”Mid air”, inte minst i låtar som ”Weightless”, ”the sea”, ”Strong” och avslutande ”She’s on my mind”.
Allra bäst blir det faktiskt när Romy vågar sig som längst in i hitpopland. När Romy hälsade på Robyn i Stockholm tog hennes svenska kollega med henne på en konsert med den amerikanska multimusikerveteranen Beverly Glenn-Copeland var det en en rad i låten ”La vita” som landade djupt i henne: ”My mother says to me, enjoy your life”.
Romy kunde inte låta bli att skriva en egen låt på temat, med Glenn-Copelands rad som en central sampling. Och när hon bjöd in producenten Stuart Price, han som tog Madonna tillbaka till klubbarna på ”Confessions on a dancefloor”, förvandlades låten till en potentiell dansklassiker.
Den är det här imponerande albumets självklara klimax och en av väldigt många anledningar till att hoppas på en fortsättning för Romys solokarriär.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik