Andra kvällen på Ullevi – Metallica utklassar sig själva
KONSERT En vilodag mellan spelningarna gjorde underverk.
Söndagsversionen av Metallica utklassar sig själv.
Metallica
Plats: Ullevi, Göteborg. Publik: 57 430. Längd: Två underbara timmar. Bäst: ”No leaf clover”, alla dagar i veckan. Sämst: Den tråkiga tillika förutsägbara repriseringen av ”Whiskey in the jar”. Fråga: Undra vad personerna som har sittplatser vid basen av skärmtornen har pungat ut för sina biljetter? Måste röra sig om en mindre förmögenhet. Fråga två: Hör jag fel eller lovar Lars Ulrich att bandet kommer tillbaka till Sverige i maj nästa år?
GÖTEBORG. Jag förstår varför Metallica fortsätter att använda AC/DC:s ”It’s a long way to the top (if you wanna rock ‘n’ roll)” som första introlåt.
Symboliken är träffande.
Det ikoniska metalbandet har trots allt krigat sig till den absoluta toppen.
Det fanns till och med en tid då Metallicas karriär hängde på en skör tråd. När Lars Ulrich och James Hetfield knappt klarade av att vara i samma rum och timide Kirk Hammett hamnade i kläm och bidrog med horribla låttexter. Det fanns också en tid då Rob Trujillo, som i år firar 20 år i bandet, inte hade något som helst att säga till om.
Det är inte det bandet som publiken möter på den här turnén.
Och i synnerhet inte i kväll.
Kvartetten satsar på knockout redan i första och andra ronden.
40 år gamla ”Whiplash” lever upp till sitt namn. Man riskerar permanenta nackskador när man headbangar i takt till låten.
”For whom the bell tolls” riskerar i sin tur att väcka de döda på Stampens kyrkogård alldeles intill arenan. Liksom allsången under ”The memory remains”.
Allt som hände i fredags var uppvärmning.
Det vi upplever nu är huvudnumret. Från låtvalen och låtlistans dramaturgi till utförandet, energin och ljudet.
En vilodag mellan spelningarna har uppenbarligen gjort underverk.
Kanske har det också något att göra med att det är bandets sista turnékväll denna Europa-vända (det dröjer till augusti innan Metallicas massiva maskineri åker ut på vägarna igen).
Bandet kramar ut det absolut sista ur sig själva och Ullevi-publiken.
Repriseringen av den sedan länge uttjatade ”Whiskey in the jar”-covern är en av få plumpar i protokollet.
Till och med vädergudarna verkar nöjda. I slutet av ”Screaming suicide”, en låt om att överkomma självmordstankar och hitta tillbaka till ljuset efter en lång period av mörker, tränger solen igenom molnen som har hängt över staden hela dagen. Solnedgången är lika gripande som Hetfields introspektiva textrader (det ska dock nämnas att låten inte är det starkaste ur ”72 seasons”-lådan).
Gåshuden håller sig envist kvar under hela ”Welcome home (sanitarium)” – ingen skräll där – och kommer sedan tillbaka upprepade gånger.
I turnédebuten ”No leaf clover”, kvällens i särklass största överraskning, sjunger Hetfield med så stor inlevelse och stark närvaro att hela numret känns som en intim stund mellan bara oss två.
Tur att jag sitter ner. Jag känner mig så knäsvag att jag annars hade rullat nerför pressläktaren och landat på parketten i en blöt hög.
Efter ”Stranger things”-hajpen förra sommaren anklagades Metallica för att ha sålt ut sig medan tonåringar som upptäckte bandet på Tiktok kallades för posörer.
Bandet besvarade i sin tur kritiken med: ”Everyone is welcome to the Metallica family.”
Det kan låta som diplomatiska floskler. Ett uttänkt spel för galleriet.
Men man behöver bara blicka ut över Ullevi för att inse att det finns sanning och substans i uttalandet.
Här finns tonåringar som nyligen har passerat arenans 13-årsgräns och ser sina idoler för första gången.
Här finns väderbitna veteraner som har sett alla bandets spelningar i Sverige sedan debuten på Göta Lejon 1984.
Här finns slentrianlyssnare som fick upp ögonen för Metallica via Guitar hero och kan texten till ”One” som ett rinnande vatten.
Här finns också underbara galningar som började köa för tolv timmar sedan för att kunna krama kravallstaketet och förhoppningsvis även en bandmedlem eller två.
”We are Metallica, you are Metallica”, sa Hetfield i fredags.
Han säger något liknande under ”Whiskey in the jar”.
Det både låter och känns genuint.
Om inte annat fejkar han bättre än när en viss Sally mötte Harry på ett café i New York. Frontmannen förtjänar i såna fall en Oscar som kan hålla bandets åtta Grammy-statyetter sällskap.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, Twitter och Spotify för full koll på allt inom musik.
Betyg låt för låt
Whiplash
Kraftfull öppning. Kirk Hammett fullkomligen glänser i gitarrsolot. Det är bara en av flera styrkor med framförandet.
For whom the bell tolls
Ännu ett nummer som har åldrats med stor värdighet. Nu skruvas dessutom James Hetfields sång upp så att han hörs bättre.
Ride the lightning
Många nävar uppe i luften nu. Allt är i sin ordning.
The memory remains
Högsta allsången hittills, inte så konstigt med tanke på att denna publikfriande låt spelas för första gången på den här turnén.
Lux Æterna
”Full speed or nothing”. Metallica lever som de lär – det går rasande fort.
Screaming suicide
Låtens text är mer gripande än själva arrangemanget. Det tycker jag fortfarande efter att ha hört den live för första gången.
Welcome home (sanitarium)
Alltid ändlöst vacker. Oavsett format.
You must burn!
Finns andra låtar från ”72 seasons” som jag hellre hade hört, kan däremot inte undgå att dras med i låtens sköna tunggung.
The call of Ktulu
Kommer på mig själv med att blunda flera gånger under låten. Detta instrumentala spår brukar ha den effekten.
No leaf clover
Kvällens första riktiga raritet. Jag finner nästan inga ord. Hetfields innerliga sång tar andan ur mig.
Wherever I may roam
Gåshuden hänger i sig. I kväll känns Metallica som hemma.
Moth into flame
Bandet hinner inte alltid med i låtens snabba tempo, men vad gör det när det bjuds på varma eldpuffar runt den ringformade scenen. Det är snyggt som satan.
Blackened
Stark uppvisning som matchas av ett lika starkt gensvar.
Whiskey in the jar
Zzzzzznaaaark. Tråkig reprisering av en sedan länge uttjatad cover.
One
Alltid i en klass för sig. Kryddas som vanligt av stämningsfulla krigsanimationer på storbildsskärmarna.
Enter Sandman
”Are you still with us?” frågar Hetfield i början av låten. Givetvis. ”Did you have fun tonight, Gothenburg?” frågar han senare. Absolut.
