Sakral och bländande vacker vintersymfoni
Nick Cave och Warren Ellis fortsätter att imponera
Uppdaterad 2022-03-02 | Publicerad 2022-01-14
SOUNDTRACK Nick Caves och Warren Ellis senaste album är ett soundtrack till en fransk naturfilm.
Vad annars?
Nick Cave & Warren Ellis
La panthère des neiges
Invada Records
SOUNDTRACK Efter en konsert med Nina Simone i London 1999 smyger Warren Ellis upp på scenen och norpar hennes tuggummi.
Simone tog ut det ur munnen och tryckte fast det på pianot innan hon började sjunga.
Ellis slår in den i Ninas handduk och stoppar ner den i en gul Tower Records-påse. Han behåller sin artefakt i över 20 år. Mer behöver ingen egentligen veta innan de läser Warrens Ellis bok ”Nina Simone’s gum”. Historien om hur tuggummit går från Nina Simones mun till en piedestal i Nick Caves ”Stranger than kindness”-utställning i Köpenhamn 2020 är en av de mest älskvärda böckerna om musik som jag har läst.
Violinisten, låtskrivaren och producenten Warren Ellis har varit medlem i Nick Cave And The Bad Seeds sedan mitten av 90-talet. Det är det vildvuxna håret och skägget som står till höger om Cave på scenen. En Paganini på crack som har varit Caves musikaliska bollplank sedan Blixa Bargeld drog.
Parallellt med The Bad Seeds har Ellis och Cave gjort flera soundtracks till film och teater. ”Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford”, ”Woyzeck”, ”The road” och ”Wind river” är några av dem. ”La panthère des neiges” tonsätter en dokumentärfilm där naturfotografen Vincent Munier och författaren och äventyraren Sylvain Tesson reser till orörd vildmark i Tibet. De försöker bland annat leta efter ett av världens mest sällsynta och skygga kattdjur, la panthère des nieges, snöleoparden.
I ”Nina Simone’s gum” skriver Warren Ellis utförligt om sina hjältar och förebilder. Det är lika mycket en kärleksförklaring till Nina Simone, jazzlegenden Alice Coltrane och Beethoven, musikens märkliga förmåga att sammanföra och kommunicera med andra människor, som en självbiografi. Ellis strävar hela tiden efter att riva ner gränserna mellan den klassiska musiken och frijazzens frigörelse i ett rock- och popformat.
Den ambitionen märktes tydligt på Nick Caves två senaste sorgearbeten, ”Skeleton tree” och ”Ghosteen”, där allting befinner sig i ett upplösningstillstånd. Med de två albumen i åtanke känns ”La panthère des nieges” som en logisk fortsättning och komplement. Flyktiga melodier dyker upp och blåser bort. Ett stjärnfall av stråkar och ödsliga ensamma pianotoner sveper förbi. Allt bildar en bländande vacker och mestadels instrumental vintersymfoni. Den sakrala musiken vill bo i öppna landskap.
Ingen som har följt Ellis och Cave de senaste åren bör till exempel missa hur allt knyts ihop i sista låten ”L’apparition/We are not alone”.
Soundtracket har mer gemensamt med exempelvis Pharaoah Sanders senaste samarbete med Floating Points på albumet ”Promises” eller ep:n ”Antidawn” med Burial än vad man kan tro. Musikens strukturer är en brustablett som sakta löses upp.
”La panthère des nieges” är ännu en pusselbit till i en av 2000-talets mest fascinerande artistkarriärer. Den som fortsätter att utvecklas här och på albumet ”Ghosteen”, i Nick Caves digitala forum och nyhetsbrev ”The red hand files”, de makalösa konserterna och inte minst ”Nina Simone’s gum”.
I den sista finns massvis med ovärderlig kuriosa, som vad Nina Simone beställde till logen innan en av hennes sista konserter:
Champagne, några korvar och kokain.
BÄSTA SPÅR: ”L’apparition/We are not alone”.
LÄS ÄLDRE SKIVRECENSIONER HÄR!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik