Magnifik uppvisning av Robyn på Sjöhistoriska

Håkan Steen

KONSERT Himlen gråter en skvätt.

Men det hindrar givetvis inte de tårdränkta dansgolvens drottning från att skapa magi.

Robyns show på Sjöhistoriska är i långa stunder en ren masterclass i modern pop.

Robyn
Plats: Sjöhistoriska Museet, Stockholm. Publik: 22 000. Längd: Två timmar. Bäst: Den förhäxande dansfebern i ”Love is free” och allsångseuforin i ”Dancing on my own”. Sämst: Dansnumret när Robyn byter kläder känns som just den pausunderhållning det är.

Smash Fest är endagsfestivalen med uttalad ambition att fånga samtidens hetaste stjärnor. Premiärupplagan i fjol lyckades väl med det genom bokingar som Post Malone och Lil Pump.

I år är känslan snarare väldigt mycket lång dags färd mot Robyn.

Sannerligen inget ont om akter som El Perro Del Mar, Dungen eller Robyn-kompisen Kindness (som hon även gästar lite) men det är extremt tydligt en artist som alla väntar på den här aftonen.

Robin Carlsson gjorde en inofficiell spelning för inbjudna i höstas för att fira släppet av senaste albumet ”Honey” men utöver det har 40-åringen inte hållit en riktig fullängdskonsert hemma i Stockholm sedan tidigt tiotal.

Det märks onekligen på atmosfären.

Robyn har turnerat på stora scener i Europa och USA ända sedan i vintras. Således sitter showen, som var imponerande tajt redan i höstas, ännu bättre i kväll.

Scenen är inbäddad i vitt och omgärdas av två stora omfamnande händer.

När sångerskan efter ett långt intro blir synlig genom röken och motljuset i futuristiska stövlar och gulrödglittrande dräkt har hon omedelbart hela Sjöhistoriska i sin hand.

Ett stilla sensommarregn glider in över Djurgårdsbrunnsviken halvvägs in i spelningen, men det dämpar ingen stämning. Snarare förstärker det bara atmosfären för den artist som starkare än någon annan de senaste femton åren fångat känslan av att dansa bort tårarna.

Setet glider softfunkigt och närmast sömlöst elegant fram mellan gamla danspopklassiker och låtar från ”Honey”.

Robyn är Robyn så hon har putsat och uppdaterat sin discomelankoli så omsorgsfullt att såväl ”Be mine!” som ”Dancing on my own” – med fullkomligt dånande allsång som stannar upp hela låten och faktiskt ser ut att tumla om artisten en smula – formligen ångar av 2019.

Små subtila skiften i tempo och intensitet att kännas som jordskalv. Allra mest elektrofebrig nerv blir det i en lång version av La Bagatelle Magique-samarbetet ”Love is free”.

Laserserålar över publiken och subtila ljuseffekter lyfter förtätningen ytterligare.

Rent bländande blir det när Robyn halvvägs in i showen svidar om till guldblänkande dräkt och ”duellerar” med sin dansare i en väldigt sensuell och läcker ”Between the lines”.

Det finns, om man säger så, anledningar till att Robyn är de två senaste decenniernas internationellt mest aktade svenska stjärna.

Hon gör saker med sin publik som väldigt få andra. Blixtrande självsäker superhjälte och hemvävt mänskligt svensk i en tämligen svåremotståndlig mix.

Ni som hade ynnesten att få uppleva den kollektiva värmen under extranumret ”With every heartbeat” i kväll, med ett hav av tiotusentals händer i luften, förstår förhoppningsvis precis vad jag menar.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik