Här finns guldkorn - men musiken gör sig bäst i tv

Markus Larsson

helskärm

COUNTRY Det finns ett ögonblick i senaste och ojämna säsongen av ”Jills veranda” som verkligen är värt att spara.

Mot slutet av avsnittet med Veronica Maggio sitter Gillian Welch och Dave Rawlings vid ett bord och sjunger ”The way it will be”. Volymen är lika låg som ett för­troligt samtal. Och någonstans slår det en att duon borde ha fått ett helt eget avsnitt. Det hade sagt mer om country än när exempelvis Veronica Maggio och Jill Johnson lite motvilligt besöker en karaokebar.

Seinabo Sey är strålande

Jag gillar ”Jills veranda” och musiken har en mer angelägen tyngd än ”Så mycket bättre”.

Men det är skillnad på artister som lever sin musik och artister som kliver in i genren som tillfällig gäst, tar av sig skorna i hallen och dricker en artig kopp kaffe. Eftersom grund­idén i ”Jills veranda” bygger på det senare finns det oftast en försvinnande liten anledning att lyssna på tolkningarna utanför programmet.

Behållningen är att man undviker de mest uppenbara låt­valen och gräver lite djupare.

Joel Alme plockar fram och gör en ypperlig version av ”Rainbow road”, en ballad av Donnie Fritts och Dan Penn som egentligen borde vara lika populär som ”I will always love you”.

Seinabo Sey är alldeles strålande i Vince Gills relativt nyskrivna evergreen ”Go rest high on the mountain” och i Dolly Partons ”The grass is blue” visar hiphopveteranen ADL att han har en soulkarriär inom sig.

Otydligt

Men poängen med kultur­gärningen ”Jills veranda” blir inte riktigt lika tydlig på skiva.