Flaggar för sorglöst festande

Green Day öppnar stora spexlådan - och det är lätt att helt dras med

Som textförfattare vill Billie Joe Armstrong få sina lyssnare att tänka. Som frontman verkar han vilja få oss att inte tänka alls.

Där är den tanklösa, sorglösa festen heligt mål.

Lika mycket som att spela låtar går Green Days konserter ut på att sångaren lutar sig framåt med uppspärrade ögon, gapande mun och mikrofonen ut i luften. Han kräver skrik. Han vevar upp händer. Han faller på knä och låter ­publiken sjunga ”Boulevard of broken dreams” till bara ­Jason Whites gitarr.

Om hans texter kan handla om att se sig omkring i världen och säga att det ser illa ut handlar hans artisteri om att se på fansen och säga att det ser fantastiskt ut.

Han avslutar ”When I ­come around” med att gå ned till kravallstaketet med en toapappersblås, innan han tar upp en svensk flagga och avlossar en t-shirt­kanon.

Kollektivt 90-talsskutt

Han uppviglar till något så lagompunkigt som att sätta sig på varandras axlar, efter att ha noterat vakternas kamper för att stoppa just det. Inför karriärens signaturlåt står han tyst i några sekunder och i samma ögonblick som ”Basket case”-riffet hamras ut gör hela fältet ett kollektivt 90-talsskutt.

Och i ”King for a day” öppnas samma spexlåda som alltid, med lösmustascher, tokiga hattar och ett hyllningsmedley till sina förebilder.

I den hoppande, varma massan är det lätt att ­svepas med. Där blir ”99 revolutions”, från fjolårets tunna ”¡Tré!”, en självklar hit att göra entré med. Där bildar ”Stay the night”, ”Stop when the red lights flash” och ”Letterbomb” en slående trippel av glädjepunkpop.

Blåhårigt fan stormar

Några steg bakom, i stilla­stående nattkyla, är det svårare. Där ser Tré Cools gröna stubb ut som en sitcoms övertydliga 40-årskris, och där avslöjar storbilden den spelade förvåningen i sångarens minspel när ett blåhårigt fan stormar scenen i ”Know your enemy”. Där får man också andrum till att fundera på Green Days sinne för proportioner.

Förra året hade de material till ett bra album och gjorde tre medelmåttiga av det.

Sådana här kvällar kan de skapa 90 minuters fyrverkeri av hits, men strör ut det över 140 minuter.