Ane Brun är insiktsfull och djärv
Uppdaterad 2013-05-30 | Publicerad 2013-05-23
Steenkakan – Håkan Steen tipsar om veckans retro
POP Det är 13 år sedan Ane Brun flyttade från Norge till Stockholm, började skriva låtar, sprida hembrända cd-r:er och uppträda på varje liten popklubb som ville ha henne.
Inspirerad av artister som Ani DiFranco, Elliott Smith och Gillian Welch, med röst och låtar som förmådde skapa mångbottnad spänning av få toner, blev hon snart ett namn det snackades om. 2003 kom debutalbumet ”Spending time with Morgan” på eget bolag.
Tio år senare ger Ane Brun fortfarande ut skivor på eget bolag. Hon har hunnit släppa sex studioalbum och två liveplattor. Hon har lyft fram nya sidor av låtar som Cyndi Laupers ”True colors” och Arcade Fires ”Neighbourhood #1 (Tunnels)” och sjungit duett med artister som Ron Sexsmith, José González och Peter Gabriel.
Framför allt har hon med små, kloka steg klivit från insiktsfull akustisk singer-songwriter till artist med samma sorts djärva, sällsynta helhetsvisioner kring sin musik som Kate Bush eller Björk.
Hela den resan speglas föredömligt på den här dubbelsamlingen, som dessutom bjuder på lite nytt. Missa framför allt inte den alldeles enastående versionen av Nina Simone-bekanta, egentligen söndertolkade ”Feeling good”.
BÄSTA SPÅR: ”Gillian”.