Ingen sjunger som Thåström

Markus Larsson

Thåström – ”Be-bop-a-lula hela jävla dan”

helskärm

Under 00-talet har Thåström blivit en motreaktion genom att fortsätta vara sig själv.

Statusen, som han byggde upp med Ebba Grön och Imperiet, har gjort att ”Pimme” haft råd att hålla sig undan. Att ­Thåström skulle börja tvittra är unge­fär lika troligt som att tomten får fira en vit jul i Dubai.

Den relativt sparsamma skivutgivningen – och den misstänksamma hållningen till offentligheten – har gjort att musiken lyckats behålla sin mystik. Låtarna verkar aldrig vara inspelade av en vanlig svensk som handlar på Ica och dricker lådvin framför ”Skavlan”. Inte ens när Thåström skriver traditionella piano­ballader och, likt tusentals trubadurer före honom, svär över gamla romanser. Laddningen och mörkret känns ändå fullständigt unikt och främmande.

Allt på samlingen har inte åldrats väl. ”Alla vill till himlen” från 1989 har till exempel en löjligt daterad produktion, åtminstone jämfört med den hotfulla liveversionen som jag såg Thåström göra på Peace & Love-festivalen i somras. Det finns inte heller så mycket gott att säga om remixen av ”Ståaldrig­still”. Den hade gott kunnat ersättas med, säg, ”Vacker död stad”, som oförklarligt nog saknas här.

Men överlag lever ”Be-bop-a-lula hela jävla dan” upp till sin briljanta och ironiska titel. Utgåvan är, till skillnad från 95 procent av alla andra dussinsamlingar och lurendrejerier som släpps lagom till jul, utförlig och genom­arbetad.

Georg Cederskogs utmärkta intervju i texthäftet är den första Thåström gjort på sex år. Och jag kan personligen inte minnas när han sist var lika personlig och öppen. Han har nog heller aldrig pratat lika mycket om sin egen musik som i de långa låtkommentarerna.

Extracd:n ”Kompost” innehåller 13 tidigare outgivna spår, däribland några nya versioner av gamla låtar och covers på Hoola Bandoolas ”Keops pyra­mid” och Garbochocks ”Repulsiv”.

Paketet rundas av med en konsert-dvd som spelades in i Lund 2006.

Det som binder ihop alltihop, oavsett om det handlar om distad kalabalikrock eller de psalmliknande balladerna från senare år, är 52-åringens röst. Den går inte att kopiera. Eller härma.

Ingen sjunger blues som Joakim Thåström.