Queens of the Stone Age bjuder upp till dans

Sofia Bergström

KONSERT Queens of the Stone Ages debut på Gröna Lund blir en svettig historia.

Rockbandet – med Josh Homme i spetsen – förvandlar nöjesparken till ett pulserande diskotek och dansar med publiken i solnedgången.

Queens of the Stone Age
Plats: Gröna Lund, Stockholm. Längd: drygt en timme och 45 minuter. Publik: 11 000. Bäst: Respektive crescendo i ”Little sister” och ”A song for the dead”. Samt allsången under ”Make it wit chu” Sämst: Somnar nästan till sävliga ”Long slow goodbye”.

Bandets sångare och frontfigur Josh Homme är (ö)känd för att vara något av ett arrogant arsle.

Han har hamnat i blåsväder åtskilliga gånger till följd av bland annat tvivelaktiga uttalanden och handlingar. Och på en julkonsert i Los Angeles förra året sparkade han en fotograf i ansiktet, vilket resulterade i både ett akutbesök och en stämning.

Homme brukar också ha den – i mina ögon – osympatiska vanan att klaga på sin publik och omgivning.

Den till synes aldrig sinande rockstjärnearrogansen gör sig också till känna på Gröna Lunds stora scen.

Under trumsolot i slutet av ”No one knows” står Homme och basisten Michael Shuman och röker i godan ro.

Vid ett fåtal tillfällen sparkar sångaren dessutom på de blinkande ljuspelarna som tjusigt ramar in bandet och ger scenen en sjudande klubbkänsla.

Och han svär mer än Ozzy Osbourne på bästa sändningstid.

Men det är ändå en relativt städad, sympatisk och charmig frontman söndagspubliken har framför sig.

Den dansante sångaren – som sedvanligt vickar på höfterna á la Elvis – ser också ut att stortrivas innanför nöjesfältets färgsprakande och livliga område. Vilket han också påtalar vid något tillfälle.

I övrigt är ljudet och gruppinsatsen tajtare än 80-tals-Rob Halfords läderoutfit.

”Song for the deaf”-dominansen i låtlistan tycks också falla de allra flesta i smaken, inklusive mig själv.

Och explosiva ”The way you used to do”, ”Sick, sick, sick” och ”Little sister” gör mig så varm att jag måste ta av mig skinnpajen.

När Homme – till de sista tonerna av avslutande och utomjordiskt mäktiga ”A song for the dead” – ställer sig på ett podium bakom Jon Theodores trumset och det blinkande ljuset faller på hans Jesusliknande siluett dansar jag nog bort veckans Sweden Rock-kalorier.