The Tallest Man on Earth ger allt och lite till

Per Magnusson

helskärm

The Tallest Man on Earth
Plats: Flamingo, Way Out West. Publik: 5 000 kanske? Längd: En timme. Bäst: ”I’ll be a sky” med Amanda Bergman. Sämst: Sorlet under lugna konserter, ska vi verkligen behöva prata om det igen?

WAY OUT WEST The Tallest Man on Earth är väldigt lätt att tycka om. Till skillnad från de flesta gitarrmän bjuder han dessutom på något av en scenshow – ensam.

Med Amanda Bergman får han den tidiga kvällen att stanna en smula.

GÖTEBORG. Det är lätt att glömma, men trots att Bob Dylan är en av rockhistoriens mest inflytelserika artister har han inte haft särskilt många hits. Dylan har givetvis alltid varit en utpräglad albumartist.

Jämförelserna med Bob Dylan har troligen gett 39-åriga Kristian Mattsson några gråa hår på vägen. Parallellen är naturligtvis väl tilltagen, men The Tallest Man on Earth är också en utpräglad albumartist som flugit lite under radarn och byggt en hängiven, internationell publik. Bland annat genom att vara förband till Bon Iver. Att döma av det ganska sansade mottaget i Slottsskogen den här eftermiddagen är det nog inte alla som har koll på honom än, trots att det gått sexton år sedan debuten.

Mattsson äntrar sin vana trogen scenen till Håkan Hellströms ”För sent för Edelweiss”, som han nyligen gav ut en egen tolkning av. Faktum är att han skuttar in, helt klädd i vitt, likt en balettdansör. Han kan verkligen inte vänta att komma ut och spela igen efter den långa artistvinter som var pandemin.

– Jag kommer spela snabbt, jag kommer trilla omkull, säger han ivrigt.

The Tallest Man on Earth framstår som en mild artist, lätt att tycka om från start. Han verkar uppriktigt mena det när han tackar publiken för att de tillåter honom att spela fel och vara den person han mår bra av att vara. Det känns väldigt genuint allting.

Rent musikaliskt är han främst en förvaltare – han gör det emellertid lite bättre än många andra. The Tallest Man on Earths teatraliska scenpersona känns däremot för genren ny. Han visar temperament, dynamik och närvaro. Ena stunden ligger han ner med banjon på magen – i nästa sitter han på scenkanten och pratar med publiken längst fram. Han ger helt enkelt mycket mer av sig själv än, ja, gängse Dylan-man.

Dessutom är han en strålande gitarrist som till skillnad från kollegan Ed Sheeran några kvarter bort lyckas fylla Slottsskogen med en rik fond av rock till synes helt utan loop-pedaler.

Allt detta gör han ensam, så när som på några få inhopp.

– En av mina bästa vänner i hela världen är här, vill du sjunga med mig? frågar han och kallar in exfrun och Amason-sångerskan Amanda Bergman på scenen.

De tu gör en strålande duett av ”I’ll be a sky”. De sjunger så som bara två personer som står varandra väldigt nära kan sjunga tillsammans.

Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik