Därför älskar vi Metallica – igen

Av allt bra Metallica gjort har ett val varit viktigast.

Att det inte väntade med att bildas till 1992.

I så fall hade det nu varit ett sjuttonårigt band med märklig diskografi. Nu är det varken sjuttonårigt eller ett band. Det är en tjugoåttaårig sensation (med märklig diskografi).

helskärm

Vi borde inte bry oss, egentligen. Metallica borde inte älskas så här längre. I litteratur vore det inte trovärdigt. Det är i strid mot alla karriärcoachers teorier.

Metallica är ett band som har ägnat de senaste sjutton åren åt att släppa ett sågat rockcountryalbum, ett sågat rockcountryalbum till, en platta covers, en platta symfoniska covers av sina egna låtar, en inte helt okej metalskiva samt en helt okej metalskiva. De har, som redan förmögna stjärnor, stämt mp3-tjuvsidan Napster. De har medverkat i en dokumentär där de avslöjats som havererade låtskrivare, havererade människor som skriker ”fuck!” i varandras ansikten.

Metallica är ett band som de senaste sjutton åren borde ha glömts.

Sommaren 2000, när Lars Ulrich bråkade med Napster, tävlade artister i vassast intervjucitat om miljonärernas girighet. ”Load” och ”Reload” stod som symboler för svikna ideal, sellout och förfall. De som förut gjort världens bästa metal gungade nu med Marianne Faithfull.

Sommaren 2009 gör Metallica inte heller världens bästa metal, men de bildar en brett älskad grupp.

En orsak till denna framgång är de senaste sjutton årens nederlag. Jag tror att fiaskostafetten har visat att det här är vanliga, högst dödliga människor. De har supit för mycket och slutat med det. De har grälat, de har klantat sig.

De blir magsjuka, bara en sådan sak.

Särskilt sedan ”Some kind of monster” har de lämnat full insyn, samtidigt som artister tävlar i varmast intervjucitat om miljonärernas ödmjukhet. ”Rob är en supertrevlig kille”, säger Meshuggahs trummis Tomas Haake om basisten Rob Trujillo i senaste numret av Close-Up.

Det är det mest negativa jag läst om honom.

Jag tror att Metallica älskas, igen, för att de får oss att se på dem som fyra ordinära killar, igen, som faktiskt gillar att spela hårdrock, igen.

För att de har en tjugoåttaårig, sensationell historia man kan tänka ihjäl sig på, vill bevittna och vara en del av.

Eller bara för att ”Master of puppets” är väldigt bra.