Säregna begåvningar briljerar på svenska
KRÖNIKA Oroliga tider föder ofta stor musik.
I dag släpps två utmärkta svenska exempel på det.
Vi kan kanske inte längre kräva av rockmusiken att vara drivare av samtidskulturen och uttolkare av sin tid men det är icke desto mindre uppfriskande när den gamla rocken alltjämt orkar ha sådana ambitioner.
Särskilt när det görs så begåvat som hos The Tarantula Waltz och H Self.
Båda sångare och låtskrivare från Stockholm, båda sedan länge högt aktade bland kännare inom klassisk rock och americana.
När de i dag släpper varsitt första album på svenska känns det inte bara som de starkaste skivorna i deras respektive karriärer utan även som skivor som har kommit till av ren nödvändighet.
Markus Svensson stretade på länge och envetet med sitt Bob Dylan- och Van Morrison-inspirerade sound under namnet The Tarantula Waltz men det var först med de två senaste albumen ”Blue as in bliss” och ”Kallocain” som han verkligen hittade fram till en laddning i låtskrivandet som engagerade på djupet.
För fem år sedan hade han precis börjat planera för sin längsta turné i karriären när en akut hjärtmuskelinflammation satte stopp för allt.
Han blev med ens beroende av en sjukvård som han upplevde gick på knäna och såg parallellt i sitt civila arbete som terapeut och som förälder hur segregering och otillräckliga resurser i skolan skapade utslagning och ojämlikhet.
Det föll sig naturligt att försöka skriva om detta och, som han säger själv, ”plötsligt var låtarna på svenska och de lät som jag”.
Det politiskt glödgade nya albumet ”Till hälften människa…” visar inte bara upp en artist som förädlar både svänget och de stora, fria visionerna från tidigare skivor utan också hittar en revitaliserande roll i den rocktradition som odlats fram av alla från Thåström och Eldkvarn till Håkan Hellström och Markus Krunegård.
Den sistnämnde gästar i inledande ”Till hälften människa, till hälften moderat” som onekligen sätter tonen, men likt idolen Dylan är The Tarantula Waltz annars mån om att inte måla fyrkantiga plakat. Snarare blir albumet en tämligen omtumlande berättelse om villkoren för existensen i det här landet i dag.
Vilket sannerligen även kan sägas om ”Skälva” med H Self.
Henric Hammarbäck har ingen liten del i David Ritschards framgångar, han är Björkhagen-croonerns meste låtskrivarpartner. Dessutom opererar han solo och har försett världen med två utmärkt lågmälda singer-songwriteralbum, ”Broken live on” och ”Country songs”, om bland annat medberoende och klassklyftor med countryns förmåga att skratta åt eländet.
På hans första skiva på svenska är stilen fortfarande ständigt från botten och slagkraftigheten mer än intakt, men musiken drar numera även åt både soul och Cornelis. Lyriken är intim och hudlös på ett sätt som inte sällan leder tankarna till samtida svensk hiphop.
Låtar som ”Gemenskap” eller ”På det stora hela” berättar förtjänstfullt om hur inget är så enkelt som folk vill tro. ”Ta min Mats ur skolan” är inte bara en lysande låttitel utan också en djupt drabbande pianoblues om vilsenhet och minnen.
4 tips: strålande hyllning och lovande festival
Stjärnparad tolkar Jesse Malin
Jesse Malin är inte bara utmärkt artist utan även allmän eldsjäl på New Yorks rockscen. Så när han i fjol behövde hjälp med kostnaderna för rehabiliteringen efter en stroke ville artistkollegor gärna hjälpa till. På albumet ”Silver patron saints” gör bland andra Bruce Springsteen, Elvis Costello, Lucinda Williams, Graham Parker, Bleachers och Susanna Hoffs inte sällan alldeles ypperliga tolkningar av en på tok för förbisedd låtkatalog. I december följs albumet upp med två konserter i New York.
Henning gör det igen
Har ofta och gärna hyllat Henning, den göteborgske sångaren med de mjuka melodierna och den markknopflerska gitarrtonen, och nya albumet ”Cowboy från rymden” ger all anledning att göra det igen. Låtar som ”Rulla med slagen”, ”En kärlek själv” och ”24/7 café” pendlar coolt mellan amerikansk och svensk västkust, kryddar med oväntade ordvändningar och insikter och låter på det hela taget som allra finaste sortens nattradio.
Livstecken från Bon Iver
Det har inte kommit ny musik från Bon Iver sedan albumet ”i,i” för fem år sedan men 18 oktober får vi ep:n ”Sable”, som Justin Vernon beskriver som en tillbakagång till det avskalade akustiska soundet på debuten ”For Emma, forever ago” för 16 år sedan. Första låten ”Speyside” kom redan i fredags och bekräftar onekligen den bilden. Inga freakade ljud, inga förvrängda röster, bara en lysande enkel liten sång om ånger och flämtande hopp.
Ny indiefestival
Avsomnade Popaganda var förutom en utmärkt popfestival i huvudstaden även en möjlighet för nya svenska band att visa upp sig för en stor publik. Med nya festivalen Jungfrukällan vill delar av teamet bakom Popaganda ge en ny scen åt inhemska indieakter. På Slaktkyrkan och Hus 7 i Stockholm i morgon lördag spelar spännande namn som Girl Scout, Yaeger, Svart Ridå, De Clair, Jackie Mere, Tomode, Stuzzi och Civil Polis.
LYSSNA PÅ HÅKANS BÄST JUST NU-LISTA!
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X, Threads, Bluesky och Spotify för full koll på allt inom musik