”Jag hade inte verktyg för att hantera min pappas död”
Ane Brun är tillbaka med hela två album efter en tid av sorg och kris
Publicerad 2020-10-30
När Ane Brun släpper sin första nyskrivna musik på fem år kommer inte ett utan två album.
Men så saknades det heller inte saker att skriva om. De nya låtarna handlar förlorad och nyfunnen kärlek, klimatkrisen och inte minst saknaden efter hennes bortgångne far.
– Det tog nästan tre år innan jag kände att jag började komma ur sorgen.
Det faller sig så att både jag och Ane Brun är i Oslo, så vi stämmer träff vid operahuset, den norska huvudstadens kanske främsta moderna landmärke och internationellt känt för sin arkitektur. Den bländvita exteriören är utformad lite som en skidbacke och besökare kan gå upp på taket för att få en ståtlig vy över centrum.
Höstsolen gör ett av årets sista försök till sommarvärme och på en uteservering i det närliggande, lika futuristiskt designade området Barcode förklarar Ane att hon har tillbringat större delen av året här. Dels på grund av pandemin, dels för att hon efter över två decennier i Stockholm har träffat en norsk kille. Som av en händelse är han dessutom från Molde, samma lilla stad på västkusten som Ane själv kommer ifrån.
Sveriges främsta norska artist har emellertid inga planer på att flytta hem för gott utan vill försöka dela sin tid mellan länderna framöver.
– Men det har varit ganska häftigt att vara här ett halvår och få landa i det gamla landet igen (skratt).
Har du saknat Norge?
– Det började krypa på mig när jag fyllde 40 och min pappa dog. Nästan lite som att jag fysiskt kände att jag drogs mot väst. Rötterna ropade på mig (skratt). Så då började det bli viktigt att vara hemma mer, hälsa på mamma, du vet.
Berör saknaden
Ane Bruns far gick bort 2016, vilket delvis är en förklaring till varför det inte har kommit nyskriven musik från den här artisten sedan fem år gamla albumet ”When I’m free”.
Flera av låtarna på ”After the great storm”, som släpps i dag, och ”How beauty holds the hand of sorrow”, som kommer 27 november, berör på olika sätt sorgen och saknaden. ”Lose my way”, en av de låtar som Ane har smugit ut under året, blev ett slags meddelande till hennes far.
– Den skrev jag bara väldigt kort tid efter pappa dog och jag gick runt och kände på en massa nya känslor. Att förlora en förälder var något helt annat än jag hade tänkt att det skulle vara.
Vad var det som förvånade dig?
– Jag trodde att jag hade verktyg för att hantera kriser. Men det gick bara inte. Jag kände att mina reaktioner antingen var för stora eller för små, jag sov dåligt och drömde märkligt, allt var jätteweird. Något pågick långt nere i underjorden som jag inte hade någon kontakt med. Det tog två-tre år innan jag kände att jag började komma ur det.
Dunkade ur sig låtar
När sorgen släppte taget kom kreativiteten tillbaka med besked. Ane isolerade sig i en stuga i norska fjällen under tre veckor förra sommaren och dunkade ur sig låtar.
Att det blev två skivor kan vi tacka coronapandemin för. Ane fick tid att gå igenom materialet och insåg att låtarna gick att dela upp i två ”världar”. En mer lekfull och orkestrerad som blev ”After the great storm” och en avskalad och intim som blev ”How beauty holds the hand of sorrow”.
– Jag kände både för min egen och lyssnarens skull att jag ville ge ut det i två olika känslor. Och det är också väldigt representativt för mig och vad jag har gjort hela karriären. Singer-songwriter-delen är en stor del av mig, men jag kommer aldrig att kunna göra bara det, för då blir jag uttråkad.
När jag blev frisk fick jag så otroligt starka känslor av att jag liksom var en del av hela universum. Nästan eufori.
Ane Brun har den autoimmuna sjukdomen SLE, även kallad lupus. Texten till låten ”After the great storm” skrev hon redan efter sin senaste sjukdomsperiod 2012-2013.
– När jag blev frisk fick jag så otroligt starka känslor av att jag liksom var en del av hela universum. Nästan eufori. Det påminde jättemycket om hur folk har beskrivit att det är att bli frälst. Jag kände ju inte det men hade några veckor när jag kände mig uppfylld av hopp och glädje och kärlek. Det var väldigt speciellt.
Sedan dess har medicinerna fungerat och Ane har inte haft några symptom alls de senaste sex åren, även om hennes läkare har sagt till henne att vara extra försiktig under pandemin.
– Jag blev väl lite skraj av det men nu har jag bestämt att jag bara får utesluta vissa saker. Fast jag har stått på fullsatta barer väldigt mycket i mitt liv så jag ska nog klara mig utan det i några månader (skratt).
I ”Don’t run and hide” sjunger du ”fear is a choice”. Det låter som något man kommer fram till efter att ha funderat en del.
– Det handlar lite om NLP, neural linguistic programming, en teknik för att programmera synapserna. Jag tog en kurs när jag blev sjuk och var orolig för min hälsa. Det går ut på att förstå att man inte är så mycket ett offer för sin hjärna som man kanske har trott.
”Livsförändrande”
Ett slags terapi?
– Mer en mental träning. Idrottsmänniskor använder det mycket också. Det finns ett så bra exempel: tänk att du sitter hemma och är rädd eller ledsen eller har en existentiell kris och så ringer det på dörren. När du öppnar står Angelina Jolie utanför och vill hälsa på. Då skulle du snappa ur på en gång. Men om jag sitter mitt i det tror jag inte att det går. För mig har det varit livsförändrande.
Precis som på de senaste skivorna glider Ane Brun även på de två nya sömlöst mellan det personliga och det universella. ”Feeling like I wanna cry” handlar om klimatkrisen. ”We need a mother” föddes ur en frustration över människors dubbelmoral.
– Jag var på en stor konferens där det sades en massa fina ord om sustainability och sedan slutade det med ett gigantiskt, vulgärt fyrverkeri som aldrig tog slut. Jag kände att det är så klassiskt, folk har inget helhetstänk. Efteråt satt jag och svor i baren med min kompis. Dagen därpå vaknade jag och var fortfarande arg.
Du har varit engagerad i de frågorna länge. Känns det naturligt för dig att göra låtar om det?
– Förr i tiden när jag försökte skriva om det blev det bara pragmatiskt och intellektuellt, på något sätt. Men när jag skrev låten ”One” upptäckte jag att om jag bara känner någonting, då kommer bilderna och metaforerna. Vad känner jag kring klimatfrågan? Ja, jag vill gråta, det är det som händer. Och det är då musik kan bli så jäkla starkt.
Turné i mars
Under pandemin har Ane som skivbolagsägare och sin egen chef fått plocka fram kreativiteten. Hon har släppt en låt i månaden och ordnat videokonferenser där fansen fått smyglyssna på ny musik. Men saknaden efter publiken börjar kännas påtaglig. Den långa Europa-turnén som skulle ha startat härom veckan är flyttad till i mars nästa år.
– Det har nästan varit komiskt, för många av låtarna jag släppt har passat så bra till allt som har hänt i år. Och turnén ska ju heta ”After the great storm” så jag hoppas att det kan bli något som folk kan relatera till när vi är på andra sidan av det här.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook för full koll på allt inom musik
Fem bilder ur karriären
Som 18-åring 1994
”Jag var en ganska glad tonåring, mycket dans och fest. För ett tag sedan hörde jag en gammal kassett från den tiden som jag pratat in till en brevkompis. Jag fick otrolig empati för mig själv och tänkte ’hur mycket du ska gå igenom, hur mycket du kommer att göra fel om och om igen’. Sedan skrev jag ’Honey’ på nya skivan, en sång till mig själv som ung.”
Äldsta Ane Brun-bilden i Aftonbladets arkiv 2004
”Hahaha! Jag har alltid skrattat åt den här bilden för jag ser så pårökt ut. Men det är jag inte. En riktig hippie ute i skogen. Det är från en fotosession när jag precis hade blivit skivbolagsdirektör och försökte lära mig allt.”
Sjunger ”Jogà” för Björk på Polarpriset 2010
”Ååh, det var så mäktigt. Jag höll på att kissa på mig, jag tror aldrig att jag har varit så nervös. Hon satt ju fan på första bänk och jag har så mycket respekt för henne. Hjärtat slog så hårt att jag tänkte att det måste synas på utsidan. Men hon kom fram och tackade efteråt och var jätterörd.”
Aftonbladet-intervju vid släppet av samlingsalbumet ”Songs” 2013
”Det här är när jag hade varit sjuk och tappat håret och precis börjat få tillbaka det. Så det där var ingen styling från början. Men det var en ganska skön look, jag behövde känna mig lite tuff det året. Och det hjälpte faktiskt. Här ser man att jag har varit igenom lite grejer.”
Gäst i Anna Ternheims radioprogram ”Framåt midnatt” 2019
”Anna och jag har träffats genom alla år. Vi började ungefär samtidigt. Hon är en grym person och musiker. Varje gång vi spelar tillsammans känns det som att vi blir en halvmeter längre båda två. Det är så coolt bara att stå jämte henne.”