Peter Jöback gör en gedigen julcomeback
Uppdaterad 2024-02-20 | Publicerad 2023-11-25
KONSERT När Peter Jöback drar igång sin första julturné på 14 år vill han tänja på ramarna för vad den här sortens show kan vara.
Det blir faktiskt bättre ju mer han tänjer dem.
Peter Jöback: ”En vinterkväll med Peter Jöback”
Turnépremiär: Scandinavium, Göteborg. Publik: 5 200. Längd: 109 minuter. Bäst: Nike Sellmar-duetterna ”Frihetsklockan” och ”Gå inte förbi”. Sämst: Det dröjer ett tag innan det börjar gnistra på allvar.
GÖTEBORG. Då Peter Jöback nog får beskrivas som de senaste två decenniernas okrönta kung av julkonserter blir jag lite förvånad när jag läser att han de facto inte gjort någon regelrätt julturné sedan 2009.
Jag har genom åren sett honom fira in högtiden i konserthallar i Växjö och Leksand. Senaste gången, 2015, residerade han med en lyxig show på Gothia Towers Theatre här i Göteborg.
När han nu kommer tillbaka till julscenen är det bara riktigt stora arenor som får besök. Showen är emellertid oväntat sober. Förutom gitarristen Ola Gustafssons röda byxor och ett kort, lätt snöfall är det rent visuellt begränsat med julstämning. Med sin runda bildskärm i fonden leder scenen snarare tankarna till Pink Floyd.
Så kallar Jöback också showen för ”En vinterkväll”, han vill få in lite mer under det snöklädda taket.
Med sig på scen har han, förutom ett skickligt och sex personer starkt band, fjolårets ”Idol”-vinnare Nike Sellmar och den sju personer starka kören Get Up Soul Choir. Soulbegåvningen Janice skulle ockå ha varit med men blev olyckligt nog sjuk lagom till premiären. Hon lär således dyka upp längre fram på turnén.
Showen kretsar även den här gången kring ”Jag kommer hem igen till jul”, albumet från 2002 som har sålt i hisnande 600 000 exemplar. Försvinnande få svenska skivor säljer så mycket. Titellåten hör dessutom varje år till de tio mest spelade jullåtarna i Sverige.
Och till viss del spelas det kanske onödigt säkert för att vara konungens återkomst till genren efter flera år. Julkonserter är vad de är, de handlar till viss del om att uppfylla förväntningar. Somliga ingredienser måste helt enkelt finnas med.
Men det händer, inte minst under den trevande första delen, att det hela känns lite väl bekant och dramaturgiskt bekvämt, som något vi redan har sett.
Så fort Jöback väljer att utmana lite blir det emellertid roligare. Som när han låter Nike Sellmar göra sin helt färska singel, den för sammanhanget tilltalande vardagsbluesiga ”Hung the moon”, eller när han går ut för klädbyte och ger Get Up Soul Choir full frihet i Gregory Porters gospelmustiga ”Revival song”.
Liksom i avslöjandet att han har spelat in ett helt album tillsammans med två av 00-talets mest omsusade brittiska singer-songwriters, Ed Harcourt och Kathryn Williams. Att döma av den insiktsfulla pianoballaden ”Atlas” kan det vara en skiva att se fram emot.
Riktig spänning blir det när Jöback i ett längre mellansnack tar upp sina erfarenheter av att komma ut som homosexuell och sedan lyfter in idolen Rufus Wainwrights ”Gay Messiah” i setet, en låt inspirerad av Israel-Palestina-konfllikten som blandar religiös symbolik med rader om 70-talsporr och kroppsvätskor.
Det är inte vad vi brukar förknippa med julshower i hockeyhallar.
Allra bäst är faktiskt senaste singeln ”Frihetsklockan”, en cover på Bob Dylans ”Chimes of freedom” som givetvis egentligen inte är en jullåt men tack vare den elegant översatta texten av Tomas Andersson Wij, bjällror och en janglig mandolin förvandlas till en alldeles strålande och högst aktuell hymn för den här oroliga tiden.
Det är så en modern julsång ska levereras, och det är förmodligen den sortens snille och smak som har gjort Peter Jöback så svårslagen på den här sortens show.
Följ Aftonbladet Musik på Facebook, Instagram, X och Spotify för full koll på allt inom musik