Borde varnas för apljud

Per Magnusson

till Flaming Lips

POP Hur följer man upp ett soundtrack till en julfilm från planeten Mars? Heter man Wayne Coyne bjuder man in gäster som MGMT, Karen O och, eh, den tyska matematikern Dr. Thorsten Wörmann till ett dubbelalbum och klär det i ett fodral av päls.

Temat är att det inte finns något tema. Flaming Lips vill tappa fokus, förlora sig längs vägen. Det här är deras försök att vara The Beatles på ”The white album”, Led Zeppelin på ”Physical graffiti” och The Clash på ”Sandinista!”.  

Man måste mest av allt fascineras av att dessa embryon till låtar släpps på ett stort skivbolag utan varningsetiketten ”Innehåller apljud!”

Bästa spår: ”I can be a frog”.