Modern eurokotlett

Per Magnusson

Lorentz & M. Sakarias andas hybris

Vi mot världen (hiphop)

Tala om talande titel. Bakom den står två Söder-bröder i solglasögon inomhus. Lillebror Lorentz är inte i närheten av att komma in på de klubbar duon spelat på sedan första mixtapen kom. Storebror Sakarias är blott några obetydliga år äldre.

”Vi mot världen” flyter friktionsfritt från början till slut. Varje sampling, varje textrad, varje refräng andas en 17-årings hälsosamma hybris.

Lorentz rappar som Sveriges egen lille Lil Wayne på en märkligt muterad dialekt. Basketplaunen? Telefaunen? Inga pengar pau den?

Stockholm scannas av som i en snabbspolad film. Vi svischar över Västerbron, från Horan (kanske mer känt som Hornstull) upp på Skinnarviksberget och vidare till Medis. Stockholmsromantiken är inte olik Ulf Lundells. Men brödraparets kärlek till hemstaden ännu obefläckad, till skillnad från den något äldre Ulfs.

Lorentz & M. Sakarias är en produkt av sin tid. Barnen av kickers-eran, som de själva kallar sig. En ny generation fullständigt obrydd om vad som en gång kallades för god smak. Som väljer samplingar med samma respekt som deras föregångare väljer kalsonger, om det så handlar om den svenska syntpopgruppen Adolphson & Falk eller tyska Sashs vansinnestechno.

För att detta är bra musik? Nej. Av den enkla anledningen att eurodiscodängan ”Ecuador” är det olyckliga ljudet av deras barndom.

Om du är en av oss som slutat använda falskleg osar denna musik kanske stekare lång väg. Men Lorentz & M. Sakarias är smarta nog att placera eurokotletten i en modern hiphopgryta och krydda med lite tidsenlig elektro.

Plötsligt känns 1992 väldigt 2009, hur märkligt det än kan låta.

BÄSTA SPÅR: ”Guldregn”.